Läser du detta bidrar du till ett självmord

Den här stör mig. Den fetade meningen, alltså, varje vecka. Det har ett begränsat underhållningsvärde att lyssna på skomakare som gnäller på pliggens kvalitet, eller rörmokare som ojar sig över moderna vattenlås, men stå ut med mig ett ögonblick. Även vi hantverkare behöver få lätta våra hjärtan, då och då.

Skribenter snickrar ihop sina texter på olika sätt. Själv tillhör jag vad man i brist på annat skulle kunna kalla den musikaliska skolan, eller åtminstone rytmikklassen. Mina verk (I betydelsen hantverk, snarare än konstverk. Fullt så uppblåst är jag inte.) måste ha en rytm, en puls, en melodi för att slinka igenom. Därför undviker jag till exempel parenteser som bryter rytmen.

Fast ibland är det kul att bryta mot att inte bryta rytmen, som här ovanför.

Tillhör man skribenternas rytmikklass finns bara ett sätt att kontrollera att det man har skrivit duger. Det sättet är att läsa texten högt. Då märker man om det finns kanter som behöver slipas, eller passager som tappar taktkänslan.

Man sätter tonen i ett musikstycke redan i början. Därför är det ett helvete att tvingas öppna en text på ett visst sätt, i det här fallet med en relativt kort mening som ska duga att fetas. Det är som att bli kedjad vid en billig automatrytm av det där slaget som fanns i de första elektroniska pianona.

Ta-ta-tchh-ta-ta-tchh-ta-ta-tchh  …

Varför talar jag inte med redaktören?

Jag har gjort det. Jag har påpekat att de här texterna blir märkbart sämre, eftersom jag måste börja på fel fot. Men inte ens när jag själv var chefredaktör kunde jag ändra saken. På något märkligt sätt försvann både vädjanden och order. Mejl fick vaga svar. Möten blev tysta. Allt fortsatte som vanligt.

Som skribent bestämmer man i stort sett ingenting. Och som om kampen mot arbetskamraterna inte räckte har alla skribenter dessutom att kämpa mot er, läsare.

När jag läser min text högt föreställer jag mig ibland att ni sitter där. På senare tid är ni alltid upptagna med annat. Ni rullar information på era telefonskärmar, ni deltar i zoommöten, en del av er har sladdlösa brunnslock över öronen. Ni lyssnar antagligen på »ljudböcker«.

Det är den salong jag ser framför mig, när jag står där på scenen och läser min text.

Eller så — låt oss hålla den finkulturella ömheten borta – ser jag mig som en asfaltsarbetare. Ni är bilisterna som fått alla chanser att justera hastigheten, 70–50–30, men likt förbannat stryker ni förbi i alldeles för hög fart för att hinna ta någon notis om mig.

Det var rätt länge sedan jag insåg att jag arbetade i en varvsbransch. Den enda frågan var vad som skulle dö först: jag eller det skrivna ordet. De senaste tio åren har gjort den insikten mer specifik: det är ett självmord vi är med om. Det skrivna ordet kommer inte att dö i all meningsfull betydelse, därför att det försvinner. Det kommer att dö genom att översvämma allt och alla, tills det inte längre är möjligt att verkligen urskilja något. Ingen kommer längre att verkligen kunna koncentrera sig på en text, en bok, ett magasin, en tidning. När allt pockar på uppmärksamhet får inget uppmärksamhet.

Om man i dag frågar om folk läser är det vanligaste svaret att de inte hinner. Trots att de läser hela tiden.

Det är fascinerande i sin meningslöshet: genom att läsa samma nyhet 14 gånger från olika källor, blir vi så splittrade att vi inte tycker att vi läser alls. Informationen blir kunskapens och förståelsens fiende.

Allt detta, förstås, skrivet helt förgäves. Såhär 3 439 tecken efter början av den fetade meningen är ni redan någon annanstans. Vi ses i nästa förstamening.