Låt barnen känna sig svenska

Sommaren 2007 var jag i Batman, min födelsestad, med min familj för att hälsa på våra släktingar. I Batman kan det vara upp till 47 grader varmt. Våra barn klarar inte att sova inomhus. En kväll när jag skulle lägga min dotter på balkongen sa hon »Å vad jag saknar mitt land och mitt språk«. Jag svarade att jag också längtade hem. Min dotter blev förvånad och sa med bekymrad min att hon inte förstod varför jag längtade hem när jag var i mitt land. Jag förklarade att Kurdistan visserligen en gång i tiden hade varit mitt land, men att jag nu hade bott så länge i Sverige att Tensta blivit mitt hem och att Sverige även var mitt land.

När vi fick barn kom min man och jag överens om att vi skulle ge våra barn rätten att känna att deras födelseland också var deras hemland. Reaktionerna blev starka när barnen sedan själva glada och stolta tillrättavisade släktingar och kurdiska vänner och hävdade att de var både svenskar och kurder, men att deras land hette Sverige. Vi hade insett att vi måste förbereda dem på att de kommer att möta människor som inte vill se dem som svenskar. Det vi inte hade räknat med var att det motståndet skulle komma från vår närmaste kurdiska omgivning.

Senare fick de naturligtvis känna på att det inte bara är morfar och mormor som har starka åsikter om deras rätt att betrakta Sverige som sitt hemland. Vår son fick till exempel en gång frågan av en lärare var han kom ifrån. Han svarade självklart Sverige. Men läraren nöjde sig inte med det svaret utan pressade honom med frågan om var han kom ifrån på riktigt. Han svarade lika bestämt att han var från Sverige och var född på Karolinska sjukhuset. När läraren inte kunde övertyga honom om att han inte var från Sverige frågade hon i stället vilket land hans föräldrar kom ifrån. Sonen blev irriterad över de dumma frågorna och svarade att hans föräldrar inte hade något land.

Ett annat exempel är skolornas utställningar i t-banan i Tensta. Där fick vi ta del av barnens funderingar kring begreppet hem. Trots att de flesta av barnen var födda i Sverige eller var mycket små när de kom hit utrycker de här en längtan och kärlek till föräldrarnas hemländer. Föräldrarna blir säkert glada och stolta över att deras barn har bevarat ett starkt band till föräldrarnas hemland. Men barnens hem är faktiskt Tensta.

Det är inte en medveten politik från lärarna att undergräva barnens svenska identitet. Attityden speglar snarare en välvilja: barnen ska vara stolta över sitt ursprung. Men stoltheten blir problematisk i relation till identitet, tillhörighet och trygghet. Lärarna borde uppmuntra barnens känsla av tillhörighet till sin hemort och förmedla till barnen att Sverige är deras hemland.

I Tensta ser vi att hoten mot våra barns rätt till sina olika identiteter kommer både från Sverigedemokraterna och från de muslimska fundamentalisterna. Sverigedemokraterna talar om för våra barn att de inte kan vara riktiga svenskar, eftersom de firar ramadan och inte äter griskött. De muslimska fundamentalisterna talar om för dem att de inte kan vara riktiga muslimer för att vi firar lucia och jul.

I Tensta möter jag dagligen barn och ungdomar som inte känner att Sverige är deras land, trots att de är födda här. De senaste 15 åren har jag alltid, när de frågar mig var jag kommer ifrån, svara att jag kommer från Tensta. Jag märker genast att det inte var vad de hade tänkt sig som svar, men ser också att de blir lättade över att någon med mitt utseende kan känna samhörighet med något annat än mitt ursprungsland. När jag ställer samma fråga till dem, svarar de stolt att de också kommer från Tensta.

Alla människor har rätt att känna sig hemma någonstans. Det är grymt av oss invandrarföräldrar att tvinga barnen överta våra känslor för de länder som vi är födda i.

Skolan kan göra mycket för att överbrygga den splittring som barnen ställs inför, dels genom att göra föräldrarna uppmärksamma på att deras hemlängtan blir ett problem för barnen, dels genom att skolan inte ständigt påminner barnen om var de kommer ifrån.

Talen under årets politikervecka i Almedalen öppnade en debatt om vikten av att alla som bor i Sverige omfattar svenska värderingar – vad nu det är för någonting. Själv är jag nöjd med mina socialdemokratiska värderingar, som för övrigt inte skiljer så mycket från mina föräldrars värderingar. Men debatten ledde till att vi steg ut på Sverigedemokraternas arena. Vi borde i stället ta oss an det viktiga problemet att barn inte uppmuntras, eller ens tillåts, betrakta Sverige som sitt hemland.