Låt den artificiella livmodern förbli en liberal fantasi

När liberalernas Joar Forssell härom veckan lade fram sin motion om vikten av forskning på artificiella livmödrar, tycktes det vara få som tog honom på allvar. ”Bisarrt”, var till exempel domen i en krönika i GP, och överlag var reaktionen på Forsells idé ungefär densamma som inför tidigare utspel från unga liberaler, som till exempel ungdomsförbundets förslag för några år sedan om att legalisera incest och nekrofili. 

Forssells motion hade onekligen en nyfrälst klang: ”Naturlig graviditet är en av de farligaste saker som livmoderbärare och för den delen ofödda barn kan utsättas för. Den civilisatoriska utvecklingen kräver att framsteg görs i riktning att avlasta människan från denna naturliga men hopplöst föråldrade bördan”, menade riksdagsledamoten. Att avfärda Forssell som en knäppis var kort sagt inte särskilt svårt. 

Men samtidigt är det intressant att läsa Forssells argumentation sida vid sida med en annan debatt som nyligen förts på kultur- och debattsidor, nämligen den som rör hemförlossningar och riskerna med att föda sina barn utanför sjukvårdens hägn. Också i detta sammanhang framträdde en upplyst konsensus, nämligen den att valet att föda barn hemma är ett uttryck för faktaresistens och självsvåldighet: det innebär i själva verket ”stora risktaganden med sitt eget och sitt barns liv, skepsis mot medicinsk personal och vetenskap”, skrev till exempel en debattör. Att kvinnor har fött barn i hemmiljö i alla tider var inget giltigt argument, eftersom de också i alla tider dött i barnsäng, och sett sina barn dö, på grund av att kvalificerad sjukvård inte funnits till hands. Att föda och födas är en potentiellt livsfarlig sak, och att som kvinna inte begagna att tillgänglig medicinsk expertis är med tanke på detta, tycktes de flesta debattörer mena, ansvarslöst. Hemmaföderskors uttryck för sådant som upplevelse, mening och relation i förhållande till förlossningserfarenheten avfärdades bryskt som privilegierade instagram-narcissisters samhällsvådliga flum. 

Trots att visionen om fostertillväxt utanför kvinnokroppen har varit en del av en teknikoptimistisk feministisk vision i flera decennier är den forskning som Joar Forssell slår ett slag för ännu i sin linda: Den medicinska tekniken har medel för att hålla befruktade ägg vid liv i knappt två veckor, och att rädda foster så tidigt som i vecka 22, men för tiden där emellan är den långt ifrån att kunna erbjuda något alternativ till en kvinnas livmoder. Men hur skulle det vara om den kapaciteten en dag utvecklades? Ett foster skulle då antingen kunna växa till mognad i en kontrollerad miljö utanför kroppen, i vilken såväl näringstillförsel som tillväxt skulle kunna optimeras och övervakas kontinuerligt, eller till största delen oövervakad inuti en felbar kropp, med högre risk för såväl bärare som barn. 

I en sådan framtid, för övrigt intressant gestaltad av Ina Rosvall i romanen Livbärarna häromåret, är det svårt att tänka sig något annat än att de som i dag högljutt argumenterar för ökad medicinsk kontroll över graviditet och förlossning i konsekvensens namn skulle behöva ansluta sig till Forssells linje – för vilken ansvarslös narcissist skulle vilja sätta sitt eget och sitt barns liv på spel bara för att få upplevelsen av en graviditet? Lägg till detta den normaliserade synen på surrogatmödraskap, en praktik för vilken synen på den gravida kvinnan som ett utbytbart förvaringskärl utgör själva kärnan, och summan blir en kultur som i princip redan gjort sig av med varje värde som skulle kunna stå mellan oss och Forssells utopi. 

De av oss som ändå framhärdar i att kalla hans motion bisarr gör med andra ord bäst i att utveckla ett språk som kan förmedla och fördjupa den uppfattningen redan nu, medan de artificiella livmödrarna ännu inte tagit steget från liberal fantasi till faktisk verklighet.

***

Läs även: Att leva är att ingå i en riskgrupp

Läs även: Amningssolidariteten har gjort mig till vegan