Låt den rätte komma och gå
En kompis ringer och berättar att hon ska skilja sig. Hon är förtvivlad och förstår ingenting, han var ju en gång Den Rätte. Trots att han är värdens bästa pappa och trots att de egentligen har det ganska bra i radhuset, är kärleken slut. Som om mannen hon lever med plötsligt blivit hennes bror.
Vad är kärlek? Egentligen? Är det den extra halvtimmen man får sova på morgonen när ens partner tar hand om de pigga snoriga barnen? Är det det vilda knullet i en dusch på ett hotellrum, hyrt för just detta ändamål? Eller är det att stå ut med varandra, i nöd och lust tills döden kommer och drar ner persiennerna?
Jag tycker det är konstigt att vi så ofta pratar om hur det ska kännas när man gifter sig men inte hur det känns när det är dags att skilja sig. Som om det vore självklart. Hur vet man att kärleken är slut? Är det när man slutar fråga den andre hur det var på jobbet eller när man slutar kyssas med öppen mun? Varför pratar man om DEN rätte när de allra flesta har levt med fler än en person under en livstid?
När mina barns pappa och jag skilde oss funderade vi mycket på det. Vad kan man egentligen kräva av kärleken? »Det går upp och ner i en relation«, sa strävsamma par som varit tillsammans länge. Men hur länge ska det gå upp? Och hur lång tid ska det peka rakt ner?
Vi testade allt. Vi gick i familjeterapi, egen terapi, vi åkte till New York utan barn och vi gick en helgkurs i kärlek och omtanke där vi fick sitta tysta mitt emot varandra och titta varandra i ögonen i 30 minuter. Till sist anlitade vi stans dyraste parterapeuter, en man och en kvinna som satt tillsammans med oss i tvåtimmars-sessioner. Men det enda jag kunde tänka på var att mitt ex pratade så långsamt att hans utlägg kostade 56 kr i sekunden. Till slut gav terapeuterna upp. Vi också.
Just nu i slutet på september skiljer sig fler par än under resten av året. Speciellt om det varit en regnig sommar, hävdar vissa. Man spenderar dygnet runt tillsammans i en liten stuga och inte ens en bag-in-box kan dölja det uppenbara: kärleken är slut. Som när man tänder ljuset i taket på en hemmafest. Illusionen bryts, allt mysigt och luddigt blir plötsligt så tydligt och vanligt.
Min kompis är såklart fruktansvärt ledsen. Hon tycker det är ett misslyckande att skilja sig. Men hur kan det vara det? Kärlek kan ju inte skapas på beställning, då kan den rimligtvis inte avslutas med flit heller.
Och är det inte konstigt att vi under en livstid byter hus, jobb och faktiskt varenda cell i hela kroppen men vi ska ha samma partner? Känns nästan lite ofräscht när man tänker på det. Tänk på dem som varit gifta i 30 år och fortfarande tänder på varandra, det är ju näst intill perverst. Som att bli kär i sin egen arm.
Mina barns pappa är väldens bästa pappa. Jag vill inte ha en annan pappa till mina barn. Men jag hade inte velat träffa honom när jag var 15. Då var jag tillsammans med en kille som hade egen moppe som han kunde skjutsa hem mig på efter scouterna. Det var helt perfekt då. Och mannen jag lever med nu, han som får varenda del av mig att känna så stark kärlek att det gör fysiskt ont när jag är ifrån honom. Jag hade inte velat träffa honom tidigare, jag ville träffa honom precis nu, precis som jag är just nu.
Vad är kärlek? Kanske är det tajming. Man möts i rätt tid, på rätt plats, med samma idéer om hur det perfekta fredagsmyset ska vara. När man sen inte synkar, när det inte funkar, då är det över. Vare sig man vill det eller inte. Kanske är det så enkelt att var tid har sin karl.
Karin Adelsköld, komiker och programledare.
