Låt dina synder avgöra vad som blir ditt nyårslöfte

Varje år vid den här tiden brukar människor avge nyårslöften. En månad senare har majoriteten redan brutit dem och fallit tillbaka i sina gamla vanor. Det är svårt att ändra invanda mönster. Att bara försöka en gång om året är dömt att misslyckas. Förändring är en ständigt pågående process. Vanor måste nötas in. Trots alla goda intentioner hamnar vi alla i våra invanda hjulspår.  

Genom mänsklighetens historia har det funnits mängder av regler för att kunna hantera det som är svårt för de flesta. Ofta har dessa regler kommit via religionen. Genom att överlåta sitt liv till en högre makt som bestämmer blir det lättare att ta vägar man kanske annars har svårt att följa. Det är inte upp till den enskilda människan att bestämma kursen och därmed blir det inte lika lätt att följa sina mindre konstruktiva impulser.  

Inom den katolska kyrkan är det inte den som ”tror mest” som kommer till himlen utan den som ”gör bäst”. I avarter av den katolska tron kunde man köpa sig fri från synder genom att be böner och ge läpparnas bekännelse. Ändå finns det något sympatiskt med hela idén. Och jämfört med den protestantiska kyrkans dogmatiska hållning känns det som en människovänligare tro. Om man kan undvika synder så är Gud god mot en. Och de värsta synderna har inget att göra med den egna tron. De värsta synderna enligt katolska kyrkan är de sju dödssynderna – högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och lättja.  

Vilka är egentligen människans värsta synder? Det finns mängder av synder. Men många saker vi människor gör handlar om vår oförmåga att undvika de sju dödssynderna. Oavsett vad vi har för nyårslöften. Det är svårt att inte se att de flesta av oss har flera av dödssynderna boende inom oss. Själv har jag flera stycken. Jag drabbas oerhört lätt av högmod. Jag rusar fram i livet och tror att jag är ostoppbar bara för att slira ur i hundrafemtio kilometer i timmen, gång på gång.  

Jag är avundsjuk. Inte direkt att jag inte unnar andra välgång och lycka, men jag kan ofta känna att jag blir orättvist behandlad och just därför i mitt högmod blicka mig omkring och tycka att jag borde fått det bättre än jag fått. Och med tanke på hur bra jag har haft det i livet är det en ganska dödlig synd. 

Jag känner lätt vrede. Ofta är den ett uttryck för en bakomliggande sorg, men icke desto mindre väller den över mig i sammanhang där den inte borde komma. Den går lika fort över så den skada den ställer till med är egentligen mest mot mig själv. Icke desto mindre kan den göra att människor i min omgivning känner sig obehagliga till mods. 

Som de flesta – skulle jag tro – drivs jag alltför mycket av att uppnå vällust. En synd som kanske kan tyckas oskyldig, men som i kombination med andra synder förblindar och ständigt omöjliggör nyårslöften. 

Frosseri är i alla fall knappast något jag ägnar mig åt, åtminstone inte i någon högre utsträckning. Om man inte räknar mitt behov av att det ska hända saker hela tiden som ett frosseri, mitt eventfrosseri. Det jag själv kallar för impulsivitet. Jag försöker lära barnen att de ska stå ut med att ha tråkigt, men jag lever knappast som jag lär. Det måste alltid vara spännande, eller i alla fall så måste tiden fyllas med något.  

Det känns skönt att jag i alla fall inte är girig. Och lättja är inte riktigt min grej. Mitt nyårslöfte är att bli lite latare. Inte springa runt hela tiden och fylla tiden med saker att göra. Bara njuta av vardagen och barnen. Och kanske borde jag också tänka mer på vad jag lägger mina pengar på.

***
Läs även: December är skuldkänslans månad

Läs även: Det här upptäckte jag när jag skrev en låt till min fru