Låt Grekland klara sig självt

På många sätt är det ett ömmande fall. När den nye svensktalande seriöse socialdemokratiske premiärministern Giorgos Papandreou kom till makten i Grekland i oktober i fjol öppnade han böckerna på finansdepartementet och fann båg och fiffel bortom hans värsta mardrömmar.

De åtstramningar Grekland nu måste göra är nästan dubbelt så stora som de [[Göran Persson]] gjorde i Sverige efter 1990-talskrisen. Det i ett läge när resten av världen precis hämtat sig från finanskrisen. Papandreous nye finansminister försöker desperat skära i budgeten, trots att landet går på knäna ekonomiskt och de statsanställda direkt gått ut i generalstrejk. Räntorna på den grekiska skulden stiger allteftersom marknaden fruktar en statsbankrutt. Räntenotan ökar bördan och landet driver in i en skuldspiral.

När Papandreou så kommer med tiggarskålen till EU-vännerna i Bryssel, för att få garantier som kan lätta lite på räntetrycket, då möts han av vaga utfästelser, och, naturligtvis, en uppläxning av EU:s bror duktig, [[Anders Borg]].

Ändå är nog Borg för snäll. EU bör inte ge Grekland något alls.

Redan när EMU stadfästes i Maastrichtfördraget 1992 fanns en stor fruktan, inte minst bland försiktiga tyskar, att något land skulle få allvarliga problem med statsfinanserna och till slut be de andra att få extra euro från den nya Europeiska centralbanken. Risken var då att euron skulle urholkas och inflationen stiga under trycket av räddningspaket.

För att stoppa detta sattes både livrem och hängslen på EMU.

Hängslena var stabilitetspakten, där länder skulle bötfällas om deras budgetunderskott skenade. Problemet med »pakten« är att de som utfärda böterna är alla EMU-länder som grupp. När alla samtidigt började synda med stora underskott, inte minst Tyskland som själva drivit fram pakten, då fanns ingen kvar som var beredd att bötfälla.

Den viktigare livremmen var den så kallade »no bail out-clause«, paragrafen om att inte lösa ut ett land i skuldkris. Europeiska centralbanken förbjöds helt sonika att trycka pengar, eller låna pengar, för att rädda ett euro-land. Det är det som nu ställs på prov.

Ingen förväntar sig att ECB ska trycka eurosedlar för leverans till Aten, i stället är planen att gå runt »no bail out« genom att alla EU-länder, även de utanför euroområdet, tar ur sina nationella budgetar för att hjälpa grekerna. En symbolisk gräns är likafullt sprängd – inte ens Lettland fick EU-pengar utan fick gå till IMF. Frågan är vad som händer när ett ännu större land kommer med tiggarstaven, om ECB då slipper undan notan.

Sarkozy och Merkel talar om behovet av gemensamma EU-finanser. I USA ger den federala budgeten i Washington 30 cent tillbaka på varje dollar en delstat tappar under en kris. Att Bryssel skulle kunna göra samma för Grekland är dock än så länge en (mar)dröm eftersom EU-budgeten bara står för en dryg procent av EU-ländernas BNP.

I stället borde vi nu minnas poängen med euron. Den är inte till för att skapa ett europeiskt finansministerium eller för att fördela stöd. Euron är en gemensam valuta till för att underlätta handel, investeringar, prisjämförelser och undvika valutakriser. Och någon valutakris blir det inte om Grekland ställer in betalningarna på sin statsskuld och tvingas vända sig till IMF. Allt talar i stället för att euron stärks när euroområdet motstått frestelsen att hjälpa Papandreou.

Anders Borg och andra varnar för att krisen smittar vidare, till Spanien, Italien och inte minst till Baltikum som just fått näsan över vattenytan. Men smittan är redan där, även spanska och italienska statsräntor stiger. Utöver det har investerarna sedan Asienkrisen 1997 lärt sig att skilja land från land. Lettlands pengar kommer som sagt från IMF och Norden, inte den typ av avtal Grekland ber om.

Stöd till Grekland kommer tvärtom bara bädda för fortsatt osäkerhet om reglerna, och framför allt till fortsatt stöd till det grekiska populistiska politiska systemet, som i tjugo års tid fuskat med officiell statistik, ljugit om underskotten inför resten av EU, investerarna och det egna folket. De statsanställda som nu går ut i massiv strejk kommer då rikta sin vrede mot elaka tyskar och svenskar och deras oskäliga krav, i stället för att tvingas stirra ned i den egna statskassans tomma kistbotten och förhandla med IMF i Washington, såsom Argentina och Indonesien.

Det må vara en smärtsam förlust för dem som räknar euroområdets styrka i politisk prestige. Men som grekiska politiker fått erfara är hög svansföring utan ekonomisk täckning aldrig någon bra långsiktig strategi.

***
För övrigt är det intressant att bonusar är helt ok för OS-hjältar men inte för vd:ar – trots att de förstnämnda tar guld i ett nollsummespel (norrmän blir lika ledsna som vi blir glada) medan de senare generar guld i spel med vinster för alla och bonusen betalas av aktieägarna.