Låt kaffekopparna stå!
Min vd-vän satt med företagets årsredovisning och bad sin gymnasiepraktikant om hjälp att häfta kvitton. Praktikanten hade inget att göra men tittade på henne begravd i den besvärliga pappershögen och meddelade, full av härlig självkänsla, att »det är lite under min kompetens« samt att han hellre ville skissa på några idéer.
Vännen och jag garvade gott när hon berättade och sen gick jag på ett möte där samtliga killar i gruppen drog tidigare, hemskt ledsna men de hade lite annat att göra. Det var ju lugnt för jag mejlade en sammanställning av mötet efteråt. Sen frågade jag mig; är det så här strukturer ser ut?
För något tag sen var jag i Lund och träffade en forskare från ett universitet i Storbritannien som skulle hjälpa mig svara på det. I sin granskning av arbetsfördelningen i pr-branschen hade de stött på en intressant strukturell förklaring till att de flesta tjejerna är i botten och killarna är i toppen, med löner därefter.
I stället för att nöja sig med analysen »tjejer skaffar barn« så rotade denne och teamet vidare och upptäckte ett annat krux. När juniora tjejer i takt med ökad erfarenhet befordras eller klättrar uppåt till mer seniora poster förväntas de, eventuellt av både sig själva och omgivningen, fortfarande göra det juniora jobbet. Också. Sköta infomejlen, den dagliga webb-hygienen, boka möten, göra fint och stämma av. Arbetsområdet växer därmed ju högre upp dessa kvinnor klättrar, vilket med tanke på att kvinnor även påstås vara usla på att löneförhandla – eller om det är ansvariga som är usla på att lönesätta jämställt– borde göra chefspositioner rätt svettiga.
De juniora killarna däremot, verkar nästan segla uppåt på den kreativa karrärsstegen i andra änden av precis samma system. Det vill säga, deras avancemang handlar i viss mån om att helt sonika sluta göra juniora grejer (är det vad vi kallar »visa framfötterna«?). Kanske lämna till någon annan, lämpligtvis en tjänstvillig, ickeavancerande, anteckningsförande tjej som enligt systemets regelverk flitigt tar emot. Och då blir min slutsats att hela världen är en pr-byrå, för det verkar som att fler än mina forna branschkolleger fostrats in i det här.
För se er omkring. Vem på jobbet – eller kanske plugget – bokar möten, köper födelsedagspresent till 50-åringen och städar upp? Vem dubbelkollar och tidsrapportrar åt hela gruppen för att det går snabbast så? Vem ser till att det där tjatiga och tråkiga grundgörat hela tiden som genom ett under fixas? Medan andra kläcker en skön idé?
Precis som i alla samtal om strukturer och tendenser som rent generellt verkar kopplade till könsroller så gäller det ju naturligtvis inte alla, och kanske var studien en enda stor slump. Det finns alltid massvis med undantag kring idéerna om män och kvinnor, och förmodligen är just du ett sånt. Men på det hela taget, om vi zoomar ut, känns det ändå inte lite bekant?
För i så fall kommer här den glada nyheten: strukturer kan ändras om vi ändrar vårt beteende. Och om vi vill veta om det här är en struktur eller bara slumpen så är det enda raka att göra lite empiriska studier. Till exempel om alla som vet med sig att de på ren rutin ofta gör andras jobb bara la av. Pang bom bara. Lämnade andras kaffekoppar på bordet. Slutade svara när det ringer på allas dörr, slutade ta anteckningar åt andra. Ni kan väl testa det och återkomma med rapport? Jag sitter här och filar på en riktigt skön idé så länge.
