Låt myndighetsanställda tala ut under informationsamnesti

Kanske vore det mer effektivt och definitivt mer trovärdigt att inse och erkänna att vi från och med nu behöver gå i en annan riktning. Att tillitssamhället som vi känner det inte längre fungerar, eller ens existerar. Att det samhälle som varit, inte längre är och under lång tid framöver inte heller kommer att återuppstå. 

Det är en insikt som rimligen skulle leda till en annan politik än dagens. En som kanske skulle få den sega myten om den dumme svensken att vackla. 

Förra veckans nyhet om att en person i månaden numera skjuts av misstag någonstans i Sverige, blev inte särskilt uppmärksammad. För vi har i olika former hört den förut. Sedan 2012 har totalt 88 drabbats av skjutningar eller sprängningar, utan att vara inblandade i den strid det gäller. Av dem har 23 dött och 65 skadats. Bland dödssiffrorna finns barn. En del skjutna, andra sprängda. När den organiserade brottslighetens besinningslösa våld normaliserats och människor avtrubbats, krävs det mer för att toppa nyhetssajterna. 

Det måste givetvis ges högsta prioritet att få ett slut på skottsalvor och sprängningar. Men minst lika viktigt är det att förstå och kartlägga den totala problembilden, där väpnade konflikter på gator och torg bara är en del. 

Situationen i utsatta områden har inte blivit bättre och områdena inte färre. Våldskapitalet och otryggheten har spridit sig till små och medelstora städer och in i storstädernas citykärnor. Det som tidigare varit koncentrerat och isolerat till utsatta områden håller nu på att bli hela landets verklighet. 

Samtidigt pågår innanför samhällsinstitutionernas väggar företeelser som på riktigt utmanar vårt demokratiska samhälle. 

Vi är utsatta för en demokrati- och systemhotande välfärdsbrottslighet som plundrar systemen.  

Vid sidan om den äter sig den organiserade brottsligheten in i kommuners och myndigheters verksamheter genom infiltration och strategiska anställningar. På så sätt läcker sekretessbelagd information ut från myndigheter via anställda som har sina lojaliteter på annat håll. 

Och på marken vågar första frontens personal, de som är satta att utöva myndighet för oss, inte längre avvisa kriminella från kommunala lokaler eller ens polisanmäla brott. Ett ökänt efternamn kan resultera i att personal inte vågar omhänderta ett utsatt barn och polisens orosanmälningar riskerar att köras direkt i papperstuggen av socialtjänstens redan hårt ansatta anställda. 

I samma takt som allt detta breder ut sig allt mer misslyckas en skrämmande hög andel pojkar i utsatta områden med att klara sin skolgång. Alla kan förstå vad det innebär på sikt. 

De enskilda tjänstemännens rädsla för att bli utsatta för fysiska angrepp är förståelig. Men det är inte tystnadskulturen som växer inom myndigheterna. Det blir sammantaget ett självspelande piano av rädslor och tystnad som ger oss en friserad verklighet där känslig information stannar inom väggarna. 

Inte ens inom Polismyndigheten är det högt i tak. Rikspolischefen tvingades nyligen erkänna att det finns en utbredd och skadlig tystnadskultur inom organisationen. Det är oacceptabelt att det har tillåtits att ske i en av våra viktigaste myndigheter. 

Den här utvecklingen av vårt land, där färre myndighetspersoner vågar tala och sekretessregler omöjliggör nödvändiga samkörningar av information och register, är exakt den som de demokratiskadliga krafterna vill ha. De lever av det icke-transparenta, det otydliga och osakliga, av att vi saknar helhetsbilden. 

Det är en långsam process att omvandla kulturer inom myndigheter och att ändra sekretesslagar. Men under tiden måste saker ändå göras. 

För ett antal år sedan infördes ett slags skatteamnesti för förmögenheter som förts utomlands. Genom självrättelse kunde pengar återföras från skatteparadis och förmögenhetsskatteflyktingar få nattsömn och frid. 

Motsvarande ordning borde övervägas för myndighetspersoner. Varför inte låta dem få tala ut under en informationsamnesti? Låt dem berätta, i strid mot sekretessregler, lojalitetsförpliktelser och annat som kan vara hämmande, om infiltration, felaktiga myndighetsbeslut, bidragsfusk och brottslingar. 

***

Läs även: Så finansierar svenska skattemedel skurkstaten Eritrea

Läs även: Bränn inte vår yttrandefrihet