Låt oss prata om Ring P1
Vi måste hejda programmets innehåll från att bli norm.
Toppbild: Unsplash
Jag skulle inte få något gjort utan Ring P1. Bokstavligen.
Man har ju sina morgonrutiner. Upp till ekot, första koppen kaffe och så det förväntansfulla bläddrandet i tidningarna för att uppdatera sig på tidtabellen för världens undergång. Läser man på padda leder det ena alltid till det andra. Ger någon kommunaldirektör en ovanligt enfaldig kommentar, vill man ju gärna slå upp en bild på honom för att se om utseendet överensstämmer med den intellektuella förmågan. Det gör det vanligtvis. Läser man en rumphuggen notis utan riktigt fokus fungerar det nästan alltid att söka på ämnet i New York Times, där det hafsigt avskrivna originalet återfinns, men i begriplig form.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Där skulle jag alltså kunna bli sittande hela förmiddagen. Om det inte vore för Ring P1.
En gång i tiden utlöste signaturen till Ring P1 en våg av irriterad avsky i mig. Nu fungerar den som en skolklocka som ringer in från rasten, eller en fabriksvissla, om någon minns dem. Signaturen är signalen för mig att resa på mig, lägga läsandet åt sidan, slå av radion och skrida till verket. Den utgör den bortre gränsen för morgonrutinen och början på arbetsdagen.
För detta är jag och min revisor tacksamma.
En bra dag håller disciplinen ända till Lunchekot, som på ett liknande sätt länge fungerat som en vällingklocka som kallar mig till en liten munsbit. Men det är här jag börjar få problem.
Det morbida intresset för åsikter bland illa upplysta medborgare med alltför mycket fritid och skral formuleringsförmåga, är inte nytt. Ring P1 har sänts i nästan 25 år. Jag antar att programmet växte fram ur den briljanta journalistiska metoden att alltid gå ut på stan – vilket sällan betyder mer än tre tunnelbanestationer från Radiohuset – och fråga mannen och kvinnan på gatan vad de tycker om nyheterna.
Ränteläget? Den senaste HD-domen? Vårfloden? Putins militära strategi?
Inget ämne är i radions värld så beskaffat att det kräver åtminstone ett uns av kunskap och eftertanke för att kommenteras.
Nu verkar det ha skett en dubbel korspollinering mellan Ring P1 och de vanliga nyheterna. Allt fler nyhetsinslag kryddas med fåraktiga synpunkter från oförberedda medborgare som antastas av radiojournalister på gatan. Så när Lunchekot numera ringer ut mig från skrivbordet till kylskåpet, känns det allt oftare som om jag samtidigt blir inringd till arbetet av Ring P1.
Jag vet inte riktigt vad intresset för slumpmässiga enfaldigheter beror på. Kanske är det ett sätt för radion att fylla olika etniska kvoter. Kanske bara ett försök att smöra för vanligt folk, driven av en undermedveten ångest över att tillhöra ett medialt prästerskap. Eftermiddagen med P1 är förresten inte enklare. Allt oftare ljudsätts reportage och inslag med låg hissmusik i bakgrunden, som för att mota pinsamma tystnader.
Vad sägs egentligen på journalisthögskolan vid föreläsningen om obligatoriet att intervjua slumpmässiga förbipasserande i varje radioinslag? Vad sägs på föreläsningen som lyfter fram vikten av att tonsätta den senaste IMF-rapporten, eller bidragsskandalen?
Det hela är desto mer förvånande, eftersom radions tillgängliga utrymme är så begränsat. För att illustrera hur knapphändig informationen i etermedia nödvändigtvis är, publicerade Svenska Dagbladet en gång en utskrift av en hel Aktuellt-sändning på en enda tidningssida. I dag, när bilder och ”luft” blivit så viktigt och tabloidformatet blivit standard, kanske det skulle kräva två. Men poängen håller: etermedia måste få rum med mycket på liten yta. Ändå prioriteras det bokstavligen meningslösa.
Jag inser att det är riskabelt att väcka frågan. Det kan leda till att skrivande journalister känner sig manade att ta efter sina pratande kollegor. Så om artiklarna i er morgontidning snart tryfferas av fria associationer från kreti och pleti, ber jag er redan nu om ursäkt. Men ska vi hejda Ring P1 från att bli norm, måste vi börja tala om det här.
***
Läs även: Varför röstar folk fel?
