Låter det när trädet brakar ihop, om ingen hör det?
Flera ödeträd har brakat i offentligheten på sistone. Hur välgrundad en argumentation än är, provocerar den inte fram pliktskyldiga reaktioner.
Toppbild: TT / Mikael Lundberg
Samuel Johnson eller biskop Berkeley? Ni grubblar förstås varje dag.
Om inte, låt mig störa er sinnesfrid.
Berkeley slipade i åratal på sin idealism. Och nu talar vi inte om ett osjälviskt engagemang för höga ideal. Vi talar om kunskapsteori. Enkelt uttryckt finns ingen yttre materiell värld, enligt Berkeley. Det enda som finns är det som uppfattas. Att vara, är att uppfattas. Det som inte ses eller hörs av någon – poff! – upphör att existera.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Rätt hisnande. Skulle man kunna tro.
Berkeley vänder till slut ut och in på sig själv genom att stipulera att Gud, detta allestädes närvarande medvetande, upplever allt. Således finns allt. Och så var vi tillbaka där vi började, på ett ungefär. Men Samuel Johnson lät sig inte nöjas med det. Han blev helt enkelt förbannad.
När Berkeleys idealism diskuterades en gång röt han: "Så här motbevisar jag det" och sparkade på en sten så hårt att han nästan tappade balansen. Argumentum ad lapidem, att argumentera mot stenen, kom den sortens fysisk argumentation att kallas på latin. Den anses vara intellektuellt otillfredsställande, även om den tillfredsställer andra behov. Och trätan fortsatte, generation för generation.
På så sätt kommer vi till trädet som faller i en öde skog.
Låter det när trädet brakar ihop, om ingen hör det?
Naturvetenskapare som inte plågas av Berkerleys idealism har slutat tänka på saken för länge sedan: när trädet faller leder det till vibrationer i luften. De finns. Men om ingen är där med sin trumhinna, blir det aldrig ljud, i mänsklig mening, av vibrationerna. Klart slut.
Inte för filosoferna. De håller fortfarande på och bråkar om sina tysta ödeträd så snart de får en chans. Och jag tror att de är något på spåren.
Det är Hanne Kjöller som börjat få mig att känna mig som en politisk Berkeleyan. Det senaste året har hon pepprat svenskarna – eller åtminstone det utsnitt av svenskarna som läser Dagens Nyheters ledarsida – med artiklar om varför svensk sjukvård inte fungerar. Det är direkta, ibland nästan brutala texter om vettlös byråkrati, usel organisation, och hypokondri som livsstil.
I ett annat, rimligare universum skulle man kunna tänka sig att artiklar av det här slaget skulle ha en mängd återverkningar. Men, så vitt jag kan bedöma, leder texterna inte till något alls. Byråkratin fortsätter att vara vettlös, organisationen usel och hypokondrin institutionaliseras. Kjöller är som ett träd som faller i en öde skog. Det vibrerar kanske i luften, men inga trumhinnor påverkas. Eller så är hon som Samuel Johnson: för evigt sparkande på en sten, utan att det påverkar problemställningen det minsta.
Hon är inte ensam.
Gunnar Myrdal inbillade sig att fakta sparkar, men nu har vi kommit dithän att argumentation i allmänhet, hur välgrundad den än är, inte ens provocerar fram pliktskyldiga reaktioner.
Klara resultat från vetenskapliga studier visar att digitala skärmar i skolan minskar läsförståelse och lärande, har flera ödeträd brakat i offentligheten på sistone. Ingen reaktion.
Vi är inte ens i närheten av ett elsystem som kan täcka de behov vi snart kommer att ha: en hel dunge av ödeträd har fallit för att berätta det. Och visst, det bråkas om kärnkraften, men det handlar mer om politisk spänning än om spänningen i elnätet. Träden faller näst intill ljudlöst.
Polisen funkar inte, tågen funkar inte, pensionerna funkar inte. Furorna faller med vad biskop Berkeley kanske skulle kalla ljudlösa brak: ingen verkar riktigt höra oljudet. Allt fortsätter på samma spår som förut.
Möjligen hör åtminstone Gud Hanne Kjöller och alla oss andra, som dag efter dag brakar i den offentliga ödeskogen. Men han verkar inte tro på ministerstyre.
