Läxhjälp kontrolleras bäst i skolans regi
Man måste kunna ställa krav när verksamheten är skattefinansierad. Om läxhjälp ska finansieras med offentliga medel så är det bättre att göra det under överinseende av lärare och skola.
Toppbild: Unsplash
I 24 år drev jag SSU-Tensta läxläsning. Det började med att jag läste läxor med grannbarn som hade det svårt i skolan. Behovet var stort och tillsammans med en kompis från SSU startade vi 1989 den första öppna läxläsningsverksamheten i Sverige. Vi träffades på söndagseftermiddagarna och vi kom med tiden att samla många ungdomar. Vi ville visa att de här barnen och ungdomarna också kunde lyckas i skolsystemet. Framför allt skulle de själva inse att de kunde de klara av det.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Jag såg ungdomar på läxläsningen som hade haft svårt att klara att få godkänt men som det börjat gå bättre för, efter det att de hade fått hjälp att plugga till några prov och klarat sig. Vilket självförtroende de fick! Jag kommer aldrig glömma den 15-åriga flickan som skulle ha prov i samhällskunskap och hade så dåligt självförtroende att hon var säker på att få icke godkänt. Vi kämpade hårt och när hon fick resultatet och hade fått 25 rätt av 27, sprang hon hela vägen hem till mig för att visa provet.
Ungdomarnas glädje och ökade självförtroende var vår belöning. Vi startade läxhjälpen i en övertygelse att kunskap är viktigt och får människor att växa. Resultaten och ungdomarnas reaktioner visade att vi hade haft rätt.
Vi utgick ifrån vad barnen och ungdomarna själva tyckte att de behövde. För somliga räckte det med att få plugga tillsammans med sina kompisar i lugn och ro och kunna ställa en fråga då och då. Andra behövde råd om hur de skulle lägga upp skriftliga uppgifter och förbereda sig inför stora prov. Men det fanns också en och annan som skulle ha behövt repetera precis varje lektion de hade haft under veckan.
Vår verksamhet fick stor medial uppmärksamhet och många journalister kom för att intervjua oss. Partiföreträdare lyfte fram oss som det goda exemplet för folkrörelsearbete. Kommunen och ABF kallade oss till möten för att diskutera hur de ekonomiskt skulle kunna stödja vår verksamhet. Men vi hade studerat socialdemokratins historia på SSU:s kurser och betraktade oss som arvtagare till socialminister Gustav Möller som ansåg att "varje förslösad skattekrona är en stöld från folket". Vi tackade därför nej till alla pengar och deklarerade på mötena för anslagsgivare att vi ägnade oss åt ideellt folkrörelsearbete. Vi hade ju SSU-lokalen gratis och något annat behövde vi inte.
Jag minns särskilt ett möte med ABF när de frågade om vi inte åtminstone behövde lite pengar till papper och pennor, varpå vi svarade att pennor tog vi hemifrån och som papper använde vi baksidan på gamla, överblivna flygblad. De skakade på huvudet och kunde inte förstå sig på oss.
Några år senare, i mitten av 90-talet, tog vi dock tacksamt emot ett anslag. Kulturministern i Olof Palmes regering och folkbildaren Bengt Göransson hade fått ABF:s kulturpris på 4500 kr och skänkte i sin tur pengarna till SSU-Tenstas läxläsningsverksamhet. Å vad glada vi blev! Nu kunde vi köpa en dyr miniräknare. Det var skönt att slippa min lillebrors gnäll då vi varje söndag lånade hans fina miniräknare. Dessutom köpte vi en svensk och en engelsk-svensk ordbok och slapp bära min pappas tunga böcker till lokalen varje söndag. Men vi hade fortfarande pengar kvar så vi lyxade till det med en fin pennvässare av samma sort som vid lärarens bord i skolan och köpte fina pennor och suddgummin.
Verksamheten utvidgades när Rinkebyskolan bad oss om hjälp att starta läxläsning även i Rinkeby. Folkets hus lånade ut sina lokaler till oss varje onsdag kväll. Till vår glädje började även Bengt Göransson komma till Rinkeby för att hjälpa till med läxor.
När kommunen drog in pengar för föreningslokaler kunde SSU-Tensta inte längre behålla sin lokal. Då öppnade ABF i Tensta sina dörrar för oss och vi kunde fortsätta vår verksamhet.
Jag kom att tänka på vår läxläsningsverksamhet när jag för några veckor sedan läste att Skolverket anmäler tre ideella läxhjälpsorganisationer som har fuskat med statliga bidrag. Skolverket kräver att dessa organisationer betalar tillbaka 2,4 miljoner kronor. Jonas Krantz, avdelningschef på Skolverket uttalar sig i Altinget "Vi bedömer att det är bättre om de statliga bidragen i framtiden betalas ut till huvudmännen, så får de själva samarbeta med organisationer utanför skolan".
Frågan är dock om huvudmännen är bättre lämpade att bedöma ideella organisationers behov av medel för läxhjälpsverksamhet. Det första man borde fråga sig är om det behövs något mer än ett rum med bord och stolar, för läxläsning som bedrivs som ideell verksamhet. Det offentliga stöd som behövs är i så fall kommunala hyresbidrag till ideella föreningar. Om läxhjälp därutöver ska finansieras med offentliga medel så är det bättre att göra det inom skolan och under lärarnas överinseende. När verksamheten är skattefinansierad finns nämligen skäl att ställa krav på dess innehåll och kvalité. Det kontrolleras bäst om det sker i skolans regi.
