Lekander: Propaganda som påminner om Carolas oskuldspredikningar på 80-talet
Toppbild: TT
Hoppsan, nu är det positivt att vara »sexnegativ«. Det är förstås okej på ett personligt plan, men på ett politiskt? Detta tänkt efter läsningen av Lisa Magnusson i DN, där hon dissar den sexuella frigörelsen. Inklusive p-pillret, som om pessar eller spiral aldrig har funnits, eller för den delen homosexuella.
Som om inte generationer av kvinnor före oss – som min mamma och mormor – blivit ofrivilligt gravida, övergivits av män, förskjutits av familjer eller tvingats till illegala, farliga aborter. Som i många av dagens länder. Sex får enligt Magnusson inte likställas med »vilken kul syssla som helst«, och jag frågar mig: Varför inte? Inte sedan Carola Häggkvists oskuldspredikningar på 80-talet har jag sett liknande propaganda för krav på kärlek för sex, toppat av en stark betoning på monogam tvåsamhet.
Just ett långt och troget parliv tycks för SvD:s Josefin Holmström vara det hägrande men gäckande målet. Hon skriver om sina olyckliga förälskelser i »kanske-männen« som vill ligga men inte binda sig. Också hon baktalar »den sexuella revolutionen«, den både män och kvinnor ska ha fått betala ett högt pris för.
Något liknande gäller Victor Johansson, som i artikeln »Tinder har förstört mitt liv« längtar tillbaka till långa samborelationer, parmiddagar och svärföräldrar. Till den »romantik« som Tinder har saboterat, oklart hur. Dejtningsappar leder ju ofta till både textbaserad kommunikation och IRL-möten. Och så har väl flirt och förälskelse mycket ofta gått till?
Såväl Tinderbesvikelserna som »sexpositivismen« skylls på en härva av faktorer: »slit- och - slängsamhället«, »kravlöshetens tyranni«, »relationsekonomin«, »den digitala köttmarknaden«, »varu- och uppmärksamhetsekonomin« eller helt enkelt kapitalismen. Lyra Koli hänvisar i P1 Kultur (19/10) till »senkapitalistiska klassifikationssystem« samt Foucault, vars tankar om den »penetrerande« makten över folket sägs förklara att det är i »kravet på att agera ut och bekänna det vi tror är vi själva som den verkliga politiska styrningen finns«. Att profitera på.
Holmström identifierar sig, liksom tyvärr många andra, med Lena Anderssons råddiga Ester Nilsson – som förresten påminner om Maja Lundgrens alter ego i Myggor och tigrar (2007): heterosexuella tillfällesligg bör följas av fasta förhållanden. Jämför med Ebba Witt-Brattström, då hon i en text om Anderssons Egenmäktigt förfarande (DN 8/1–14) tror sig finna en »motståndshandling i en tid då sexradikalismen är i färd med att vinna över feminismen«. Män ska »ta ansvar för sina sexuella handlingar«. I bakgrunden lurar »dagens explosion av trafficking, nätpedofili och sadistisk grovporr«. I samma anda önskar nu Witt-Brattström sig 1880-talets sedlighetsdebatt tillbaka (Expressen 29/10).
Dessa flumkonservativa vågplask ackompanjeras av att en barnmorska stormat om hur »hårt sex« skadar unga flickor. Orsakat av en påstått allt grövre, lättillgänglig porr som allt yngre killar anses bli »porrskadade« av. Vi som har varit med ett tag hör de amerikanska radikalfeministernas »Porren är teorin, våldtäkten praktiken« eka.
Och lika lite som i klimatfrågan går det att hänvisa till »forskningen« som vore den enstämmig. För varje studie som säger att pornografi triggar aggressivitet eller medför beroende kommer flera som förnekar det. Många påpekar att länder som tillåter porr har en lägre grad av våldtäkter och hyser en liberalare syn på abort än förbudsländer.
Vad man möjligen kan säga är att negativa effekter av porr beror på individen, på hur empatistörd eller kvinnoföraktande brukaren redan är. Livslånga äktenskap är hursomhelst ingen garanti för »normal« sexualitet eller ett pålitligt skydd mot övergrepp och smärta.
