Lena Andersson: Dag och kärleken

Litteratur är en långsam konstart. Medan det i spalterna rasar olika snabba och ytliga bokdebatter ägnar sig författare som aldrig märks åt att omsorgsfullt och sakta och med uppbådande av sina innersta resurser gestalta sådant som inte går att säga på bättre sätt än genom litteratur.

Sådant som inte kunde sägas om det inte vore för mellanrummen mellan raderna. En av dem heter Björn Runeborg. Han är född 1937 och har gett ut romaner sedan 1962. Nyligen kom hans tjugoåttonde bok ut, »Dag« (Albert Bonniers förlag). Det är en tunn volym på 159 sidor med en enastående förtätad psykologi och tillit till läsaren: så mycket förblir outsagt och antytt, men vädjar likväl om att uppfattas.

Ner i kärleksgåtans innersta och mest besynnerliga uttryck borrar sig Dag med hjälp av författarens stora insikter om mänskligt beteende. Dag är en gestaltad studie i idolkärlek, den som man också kunde kalla den religiösa kärleken.

I idolkärleken kan den älskade aldrig överge eller bedra. Den älskande styr ensam hela kärleksaffären, i sitt inre, den enda plats där den utspelas.

Hos Björn Runeborg är det en kvinna vid namn Miranda Dunkel som dyrkar och älskar Dag Hammarskjöld från de gemensamma skolåren i Uppsala 1923 när boken börjar och fram till hans död 1961. Miranda är sträng och kysk och full av självbedrägeri. Det är hennes rädsla som förklätt sig i denna kappa av stål; och strängheten blir till snålhet och nedrighet mot den man, Henrik, som i sin tur älskar henne utan att få tillträde.

Det enda sättet för Henrik att nå Miranda är att avguda Dag tillsammans med henne, och följaktligen talar han om deras stora själsgemenskap: de har Dag och därför ett särskilt band och ett särskilt ansvar. Henrik har en teori om att det är de älskande som lyfter den älskade (helt i analogi med att det är de troende som skapar Gud och Jesus, vilket är bokens dolda tema; Dag kunde lika gärna ha hetat Gud). Så Henrik älskar Miranda som han inte kan få, som älskar Dag som hon inte kan få eller vill ha. Under tiden stiger Dag mot stjärnhimlen utan att känna till det drama vars upphov han är.

En av frågorna romanen cirklar kring är om den ofullbordade kärleken, den religiösa, är den största. Därför lagar författaren så att Miranda kanske faktiskt kunde ha fått Dag, vid ett särskilt tillfälle, men avstår. Miranda gör ett oanmält besök hemma hos Dag och hans mor.

Tillfrågad om sitt ärende säger hon: »Jag älskar Dag.« Modern som är orolig för sonens ungkarlsstatus och önskar honom en enkel flicka ser till så att Miranda och Dag får äta lunch på tu man hand. Då förebär Miranda ett annat ärende, att Dag ska skriva en lapp till Henrik för hennes räkning. På lappen ska det stå att Dag Hammarskjöld vänligen ber Henrik att lämna fröken Miranda i fred.

Genom den lappen har Miranda försäkrat sig om att slippa få Dag samt att Henrik aldrig kommer att vända sig bort från henne. (Hon finner honom efterhängsen men märker inte vad som är uppenbart för läsaren, att hon inte skulle stå ut med att han slutade hänga efter henne.)

Vi människor har de mest intrikata sätt binda människor till oss och sedan irritera oss på att de inte lämnar oss i fred. Det utgör ett helt forskningsfält inom psykoterapin, men det är i den insiktsfulla litteraturens koncentrat man bäst får syn på fenomenet.

Först när Dag/Gud dör kan Miranda ta emot Henrik, och hans kärlek. Vill man förstå något om kärlekens villande hav och besattheter kan man med fördel vända sig till Björn Runeborg i stället för till skränet och skvallret i bokdebatterna.