Lena Andersson: Bakläxa Ohly!

Vänsterpartiet vill avskaffa läxorna i grundskolan. Syftet är att kompensera elevernas olika bakgrund. Man tänker sig att skolan blir mer likvärdig utan hemläxor.

Om vi bara kan hindra vissa från att lära sig mer än andra kan vi täta klassklyftorna. Det här är nog ett av de mer ideologiskt ärliga förslag jag har hört.

Det visar också att ideologisk konsekvens gärna blir totalitär. Längtan efter det statiska, att hindra det knöliga som inte stämmer med den runda ritningen är en totalitär längtan. De flesta bär på den, men i högst varierande grad, och eftersom konsekvens räknas som en dygd krävs en hel del fingertoppskänsla och självständigt tänkande för att inse när konsekvenserna av ens stränga konsekvens blir dåliga. Att kunna acceptera viss oreda och brist på kontroll också är en dygd.

När dygder krockar uppstår behovet av kompromiss. ­Kompromissen är svaghet för den renlärige. Men det gäller att våga lämna renlärigheten och dess karta, och doppa sig i verkligheten och människans ­psykologi.

Lämna skrivbordet, vänsterpartiet! Samma gäller för nyliberalerna på andra ytterkanten, lämna skrivbordet! Ut och studera människans psykologi. Ut och gå på det gungfly som är livet. Det blir bara elände om man försöker asfaltera bort det.

Den som drömmer om ett färdigt samhälle känner med nödvändighet en oro för rörelse. Att man sedan förnekar det – och säger »vi som vill förändra allt, det är väl inte vi som är rädda för rörelse och förändring, det är ni« – är inte väsentligt så länge ens tänkande riktar sig mot den dag då allt ska vara färdigt, gott, och statiskt.

Om man inte drömde om att hela detta oregerliga ekipage som är världen och livet ska gå att få stopp på skulle man inte presentera idéer som syftar till att hindra ett barn från att lära sig mer än ett annat i skolan.

Det enda som kan göra att arbetarklassens barn har en chans i en värld där hjärnan premieras mer än kroppsarbetet är att de får chansen att via skolan ta sig ur sin sociala bestämning. Vem behöver föräldrar vid läxläsning? Har man ordentliga böcker behöver man inte hjälp med läxorna av universitetsutbildade föräldrar. Det är böcker som är befrielsen för den vars föräldrar aldrig har läst några. Världens böcker är allas böcker. Vad man behöver är inspirerande lärare som berättar för en att i böckerna finns kunskaper och befrielse och att de är till för alla. Böcker läser man själv, och ensam, i en lugn vrå där man slipper klassens skrän och kompisarnas trakasserier.

Under tolv skolår minns jag inte att jag bad om hjälp med läxorna mer än ett par gånger, och då var det enbart av sällskapssjuka. Föräldrar är sällan bra pedagoger. Det är hundra år sen de själva gick i skolan och först måste de sätta sig in i problemet och försöka minnas. Pythagoras sats, vänta nu, hur var det nu igen. De ställde upp divisionstrappan med ett kolon i stället för en trappa, Zimbabwe hette Rhodesia. Nej, det var slöseri med tid. Bättre att läsa läxan i boken och bli klar någon gång. När jag började skolan 1977 längtade jag efter läxor, men fick inga.

Man skulle väl inte hetsa barnen.

Vänsterpartiet vill sannolikt avskaffa plugghästarna också, de skapar ju oro i gruppen. Här kan de faktiskt med fog hävda att de gjort upp med sitt förflutna. I Sovjet premierades duktighet och skarpsinne. Därvidlag var det ett elitistiskt samhälle mitt i all kollektivism. Men det totalitära tänkandet har man bevarat.

Drömmen om att ordna sådant som inte låter sig ordnas med mindre än mycket stark mental repression.