Lena Andersson har tyvärr rätt

Lena Andersson är i mitt huvud vår skarpaste samtidsanalytiker. Så när en färsk bok av henne landade på redaktionen häromdagen sträckte jag mig girigt efter den. Och blev inte besviken. ”Det har fallit på min lott att göra reflektioner på temat Samhällsdebatten”, inleds den första texten, ett tidigare opublicerat anförande som hon höll på Engelsbergs bruk i Västmanland förra sommaren.  

Resten av kapitlet är förstås mycket nedslående, inte ens den tunna ljusstrimma Andersson ändå erbjuder skänkte någon egentlig lindring, i alla fall inte åt mig: ”Dock vill jag i sammanhanget påminna om det som ger mig tröst i livet: vetskapen om att människan alltid är sig lik, pålitlig i sin illvilja och småaktighet, sitt oförstånd och sina trånga vyer, sin längtan efter en stam att tillhöra och vara lojal mot, och den därpå följande lusten att stöta ut och oskadliggöra.” 

Så läste jag Bo Rothsteins likaledes dystra text i veckans tidning. Där tar han upp den oroande och, tycks det, tilltagande trenden med aktivister av olika kulör som stör och avbryter demokratiska möten och samtal. Han pekar också övertygande, med hjälp av paralleller från historien, på att den vägen bär mot mobbvälde. Framför allt upprörs Rothstein av de 50 professorer och forskare vid Lunds universitet som i en debattartikel hyllade en pöbel som saboterade ett anförande av Ulf Kristersson där i april. ”Jag måste erkänna att jag aldrig (…) har skämts så mycket å den svenskaforskarkårens vägnar som när jag läste vad gruppen i Lund hade att anföra”, skriver han bland annat. 

Nåväl, efter denna smärtsamma men nyttiga lektion kunde jag i alla fall något bättre ta till mig av Lena Anderssons budskap, som jag tolkade det; nämligen att människans dumhet och ondska är tämligen konstanta. Kanske slipper jag hädanefter att ständigt uppröras över all idioti jag bevittnar dagligen. För att i stället saktmodigt acceptera med Lena Andersson och Anita Lindblom: 

Sånt är livet, sånt är livet 

Så mycket falskhet bor det här 

***

Läs även: Revolutionen äter sina barn

Läs även: Trettiotalet är tillbaka