Lena Andersson: Supermakten faller av egen tyngd

Länders storhet kommer och går. Riken ökar och minskar i betydelse. En dag kommer Amerikas storhetstid att vara över. Jag ser inte fram emot det men intresserar mig för hur det ska ske.

Jag betraktar USA som mitt andra hemland, åtminstone mentalt, varför jag tar mig friheten att ha kritiska åsikter om landet. Det blir ju närmast självkritik. Vanligtvis är man mer uppmärksam på brister hos dem som står en nära än dem man inte bryr sig om. Jag skriver och säger till exempel mer kritiska saker om Sverige än om Nordkorea. Det betyder inte att jag föredrar Nordkorea eller att jag är anti-svensk. Inte heller är jag anti-amerikan när jag instämmer i de gängse synpunkterna på amerikanskt stöd till diktaturer med mera. Och jag skulle faktiskt tro att om USA hade varit lika utrikespolitiskt aktiva mot vänsterregimer år 1918 och 1932 som de varit senare skulle de ha sett till så att den svenska socialdemokratin kvästes i sin linda. Men hursomhelst, USA är på något sätt en naturkraft, inget man är för eller mot.

Över jul var jag där för att insupa min årliga dos amerikana. Jag var inte i Texas där man är tjockast, men jag tänkte ändå, när folket kom rullande nerför gatan med låren smekande varandra, att det enda som kan få denna potenta supermakt på fall är kropparna. De amerikanska kropparna. De av insulin sönderstressade amerikanska cellerna. Munnarna som tuggar och sväljer enorma mängder energi som aldrig används utan lägger sig i mjuka dyner varhelst den hittar en plats och töjer ut huden för att rymmas.

Hur ska det gå för soldaterna borta i sanden när de så småningom inte orkar röra sig? När hålet ner till pansarvagnen är för litet. När förarsätet i flygplanet som ska fälla missilerna är för trångt. När instrumentpanelen inte syns under magen. När de ska gå från hus till hus för att jaga fienden ur hans håla men är så socker­beroende att de måste få läsk eller milkshake intravenöst under angreppet, ­samtidigt som de är så tunga att de bara orkar ta ett bostadshus innan de måste vila. Det blir svårt då, hur fina vapen de än har.

I USA finns också världens smalaste människor, men de kan och bör ej förslösa sina liv i olika bakhåll när de försakat så mycket.

Jag var på bio två gånger och hade tänkt gå en tredje men avstod. Det var för mycket mat i salongen. Folk satt med brickor i knät och åt. På bio. Under Steven Spielbergs högst allvarliga film »Munich« var jag så äcklad av de friterade lökringarna som jag hade i näsborrarna hela tiden att jag inte kunde koncentrera mig på handlingen. Och av litermuggarna med coca-cola som gjorde att publiken måste gå på toaletten hela tiden under filmen. Det var en manifestation av ätandet som galenskap och besatthet.

Men varje extrem företeelse har sin motreaktion. I ingen annan storstad kan man äta så hälsosamt som i New York. De mest fantastiska sallader, kokta grönsaker, fruktskålar, laxbitar, sushilådor och vildris får man tag på i varenda gathörn. Den sunda maten är aldrig längre än ett kvarter bort. Men den processade, feta, salta, söta maten i ständigt växande portioner är alltid ännu närmare.

Jag gick förbi en halvsunkig liten sylta på vars desperata skylt det stod »Vi tillgodoser alla dieter, low-carb, low-fat, low-calorie«. Det är en underlig ordning man har skapat sig, råvarorna är så förstörda att man måste vara på livslång diet för att hålla den vikt ens kropp är gjord för.

Ja, så blir det nog. Stora starka makter går inte under av ojämlik fördelning, orättvisor eller religiös enfald. Men av fettet, det som rullar iväg med oss.