Lena Anderssons text tar ingen mänsklig hänsyn
Arbetartjejen från Tensta blev högervågens första isberg.
Toppbild: TT
Morsan brukade alltid säga att ”lite räcker och mycket går åt”. Ofta medan hon drog i extra ströbröd i köttbullssmeten. I hennes tummade exemplar av Vår kokbok, framtagen av KF:s provkök och standardverk i arbetarhemmen under 1900-talet, ingår recept som knappt går att använda i dag. Jag insåg det när jag med en gammal upplaga skulle laga köttbullar för några år sedan. De smakade papper. Sedan insåg jag att hela receptet gick ut på att lösa gåtan: ”Hur ska en arbetarkvinna med två hekto fläskfärs mätta en stor familj och se till att gubben har matlåda till jobbet?” Lösningen är att späda. Ägg binder ihop, och så späder man med kokt potatis, havregryn, skorpmjöl eller gammalt bröd uppblött i vatten.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Hela 1900-talet var, liksom människans historia innan dess, en kamp för att sätta mat på bordet. Med industrisamhället, kvinnors inträde i betalt arbete, stormarknader och jämlikhetsideal ökade pretentionerna.
Maten var central i välfärdsbygget. Myrdals föreslog fria skolmåltider och tog idén från Finland. Rätten att äta bra demokratiserades. Lägenheterna fick ordentliga kök, med gasspis och rinnande vatten.
Tomas Andersson Wij skriver i låten Tommy och hans mamma:
”vi stiftade nya lagar
tills fattigdomen inte fanns”
Låtraderna rymmer berättelsen varur Lena Anderssons havregrynskrönika uppstiger.
Välfärden avskaffade i någon mening den absoluta nöden i Sverige under 1900-talets andra hälft. I stället talar vi i rika länder om relativ fattigdom. De som har mindre än 60 procent av medianinkomsten anses fattiga i relation till samhällets inkomstnivå. Är man fattig om man bara är betydligt fattigare än medelinkomsttagarna i ett samhälle?
Ja, menar jag och vänstern.
Nej, menar högern och Lena Andersson.
Finns det stora problem för människor att sätta mat på bordet i Sverige 2023? Ja, om vi utgår från tanken att även låginkomsttagare ska kunna leva som de flesta andra människor i ett samhälle, hela månaden. Alltså äta motsvarande kött, sås och potatis och vara ordentligt mätt på liknande och näringsriktig mat som den arbetarklass och medelklass äter. Då har vi problem. Särskilt i ett land där matkulturen blivit en allt större business och livsstilsmarkör.
Vi är i en verklig inflationskris. Med kraftigt höjda hyror, matpriser, elräkningar (elstödet tog inte någon social hänsyn) har många som låg runt gränsen halkat på fel sida. Matpriserna har skenat och inte bara på paprika. Mest kanske på välling och blöjor. Självklart har många människor svårt att få det att gå runt varje månad. Även skötsamma arbetarfamiljer.
Bland lågavlönade ensamma föräldrar visade en undersökning att en tredjedel med en inkomst under 35 000 per månad haft problem att sätta näringsriktig mat på bordet alla dagar i veckan sista tiden. Man drar ner på allt, fast man inte har mycket. Då rapporterar skolbespisningar och soppkök om våldsamt ökat ätande och ringlande köer. Därtill finns naturligtvis familjer med allvarliga sociala problem, som kan växla över tid: drogproblem, alkoholism, psykisk sjukdom. Men Lena Andersson tog aldrig upp detta reellt existerande ekonomiska problem för människor, det vill säga verkligheten. Hon skrev om sina begrepp "hunger" och "svält" som vore det en b-uppsats i filosofi. Det var begreppen hon sökte reda ut. Antingen kokar man gröt och håller käft eller så ska barnen omhändertas, som om inte livet – vilket Eric Rosén, liksom Ann Heberlein pekade på – är mer komplicerat än så.
Lena Andersson fick högerns skrattare och trollbottar med sig.
Man kunde nästan höra grogglasen klirra när den lästes högt ur Anderssons krönika i de hem som fortfarande har Svenskan som papperstidning. Kanske kunde det som skrevs läsas på en middag i ett besuttet hem till allmänt jubel.
Anderssons text var som text betraktad skickligt skriven. Men kall. Kall som kylskåpskall gröt. Den tar ingen mänsklig hänsyn.
Hånskrattet från höger som följde var riktat mot de fattiga. Där fick de allt! De har det inte svårt egentligen. Tänk på oss med Diesel-suv och sommarhus med direktverkande el och rörliga bolån och aktier i SBB! De var så lyckliga över att någon täppte till truten på dem som påtalar de enorma ekonomiska klyftor som fötts fram sista decennierna och där de själva, tursamt nog, råkar tillhöra vinnarna.
Det var högerns unisona jubel som retade vänstern mest, och förråade Anderssons autistiska påstående om mättnad. Kanske kommer vi se i efterhand att det var på Lena Anderssons grötkrönika den högerkonservativa vågen i vårt land gick på sitt första isberg. Det osänkbara reaktionära projektet sprang läck och vänstern återföddes genom helig vrede.
Det ska allt en arbetartjej från Tensta till en sån sak.
***
