Leninmuseet har ett moraliskt omdömesproblem
Visst är frågor som rör Lenin och Finland lite komplicerade, men Leninmuseet i Tammerfors hanterar inte historien väl.
Toppbild: NTB / TT
Tjejen är ung, pigg, glad. Hon kommer mot mig med ett stort leende. Hon frågar: "Ska jag ta ett foto av dig och ekipaget?"
Jag är i Tammerfors. I Leninmuseet i Tammerfors. Där kan man bli fotograferad vid två vaxdockor som föreställer Vladimir Lenin och Josef Stalin. Lenin sitter i en motorcykel med en sidovagn. Stalin står bredvid. Men platsen bredvid Lenin i vagnen är fri. För dig eller för mig, varsågod, join the joyride!
"Nästan alla som kommer vill bli fotograferade just här", säger tjejen sen, så där lite smått hurtigt och påträngande. Så trevligt för dom, säger jag då, tackar för mig och går.
Leninmuseet har ett moraliskt omdömesproblem. Det bär också ett missvisande namn. Jag förstår ändå utgångspunkten. Museet finns inrymt på andra våningen i Arbetarnas hus i centrala Tammerfors. Där ska Lenin och Stalin ha träffat varandra första gången år 1905. Så långt är allt begriplighet och idé.
Men sen slarvas allting bort. För museet handlar knappast alls om Lenin och det handlar väldigt lite om Stalin. Vad man får är ett slags plockepinnliknande dockhusutställning om Finlands relation till Sovjetunionen under kalla krigets dagar. Plus två naturtrogna vaxdockor. Och det slutar tyvärr inte där. För kan någon föreställa sig ett Adolf Hitler-museum i München där en av informationsskyltarna bär rubriken "Mästaren och hans lärjunge" (Mestari ja oppipoika)?
Frågor som rör Lenin och Finland eller Lenin i Finland är förvisso lite komplicerade. Var sätter man tyngdpunkten? Å ena sidan en bolsjevistisk revolutionsledare som starkt bidrog till att landet blev självständigt i slutet av år 1917. Å andra sidan en brutal ideolog med en världsomspännande följarskara där många aldrig stått främmande för tankeförtryck, massmord eller konstruerade hungersnöder.
För att illustrera problematiken, lite grann. Diskussionen kring ett namnbyte på Leninparken i Helsingfors för några år sen gled snabbt in på Finlands krig och på inbördeskriget 1918. Ska det kriget kallas ett frihetskrig eller ett inbördeskrig? Leninparken vid Kulturhuset heter så ännu i dag.
Och så kom då Rysslands angrepp på Ukraina.
I den östfinska arbetarstaden Kotka avlägsnades nyligen en stor Leninstaty ur gatubilden. Statyn hade skulpterats av den estniske bildkonstnären Matti Varik. Den hade getts som gåva till Kotka av vänstaden Tallinn år 1975.
Kotka följde i spåren på Åbo. I april plockade man där bort en annan Leninstaty ur stadsbilden. Den hade stått sen 1977 och var en gåva från Leningrad. Nu vill borgmästaren i Åbo också stänga ner det ryska konsulatet i stan.
Avrussifiering pågår alltså på olika nivåer. Men vad göra med Leninmuseet i Tammerfors? Det kan säkert finnas kvar, i någon form, men det borde åtminstone byta namn och vaxdockorna borde parkeras i något undanskymt förråd. Vad Finland snarare behöver är ett finlandiseringsmuseum, lämpligen kallat Monsieur Kekkonen's. Och det museet, ja, det muséet kommer till bräddarna att fyllas med verklighetstrogna vaxdockor – sittande, stående, liggande, knäande.
