Lex plankstek inför skranket
För att veta om någon kan laga mat eller inte behövs inga avancerade tester, inga ändlösa turneringar i »Sveriges mästerkock«. Ge människan i fråga en kasse roliga grönsaker och iaktta noggrant reaktionen. Sjunker mungiporna bör man genast sno tillbaka sin påse och bege sig vidare till nästa kandidat. Blir den personen själaglad och börjar rota runt bland bladen likt ett tryffelsvin – då har vi garanterat hittat en människa som både kan, och vill, laga mat.
Vegetarianer är notoriskt gnälliga och humorlösa – ständigt sura, alltid missnöjda. Det är dock inte så konstigt, med tanke på vad de utsätts för. Käka lunch ute på stan? Vegoalternativ: en slak sallad eller ugnsbakade rödbetor med chèvre. Kickoffhelg med jobbet? Vegoalternativ: carpaccio på rödbetor med fetaostkräm eller husets sallad. Tinderdejt på kvarterskrogen? Vegoalternativ: vinägrettsallad eller stekta rödbetor med halloumi. Det enda skälet till att vegetarianer så sällan begår regelrätta massakrer är att de är på tok för anemiska för att orka lyfta ett automatvapen. (För den som händelsevis vill utmana mig på Godwins lag: Hitler var, trots många påståenden därom, långtifrån vegetarian. Av sin fete livläkare Theodor Morell fick han bland annat duktiga injektioner med svinlever samt tjurtestikelextrakt. Anemisk var han dock ändå.)
Med detta sagt ska man inte tro att vegetarianer kan laga grönsaker. Det kan de mycket sällan och får därför likt alla andra skylla sig själva. Indoktrinerade som de är i kött–sås-och–kolhydratträsket lever de oftast på köttsubstitut från frysdisken. Och det enda som är värre än kött–sås–och–potatis är banne mig fejkkött–sås–och–potatis. Alla dessa produkter framtagna för att människor ska kunna fortsätta misshandla grönsaker.
På andra sidan har vi köttkockarna – påfallande ofta mediemän till yrket – som ägnar fritiden åt en illa dold sublimering av köttets lustar. Sådana som åker runt i USA:s sydstater och håller orgier i rökt oxbringa och långrostat sidfläsk i kritvitt bröd, och korvar som långa girlanger. Där finns grönsakerna bara som ett slags alibin. En grillad tomat. Coleslaw. Friterade pickles. Om män får välja önskar de sig oftare större kuk än att bli bättre på att knulla. Precis samma felslut görallt för många matlagningsintresserade. Ack, om bara fler ägnade tiden åt att lära sig karamellisera lök i stället för att steka den perfekta entrecôten.
Samtidigt, på finrestaurangerna, sparkar många kockar äntligen bakut. Att fin mat är lika med dyr styckningsdel är en föreställning som vandrat allt längre nedåt i samhällsklasserna. Lex plankstek. Och eftersom de övre klasserna ständigt måste differentiera sig från de undre har vi först sett en tillströmning av tryne–till–knorr–krogarna, varpå tidsandan sedan går varvet runt när Mattias Dahlgren öppnar helvegetarisk krog. Det är alltså bara en tidsfråga innan fint folk apar efter och serverar vegetariska avsmakningsmenyer i de vitmålade bostadsrätterna (som snart målas om i murrigare), varpå förorternas medelklass följer John – och till slut kommer även den lokala juggepizzerian i Teckomatorp skylta med ät–så–mycket-grönsaker–du–vill för endast 55 kronor inklusive dryck.
Vid det laget har överklassen förstås börjat äta någonting helt annat. Min gissning är laboratorieodlad köttfärs – och sladdriga maneter, vilket snart är det enda som kommer finnas kvar i havet. Men förhoppningsvis kommer då grönsakstillagningskunskaperna vara större hos gemene man än tidigare. Kanske till och med hos vegetarianerna?
