Liberaler: hög tid att inte fatta beslut!

Det fanns nästan 9 800 medlemmar i Liberalerna senast jag kollade, ungefär lika många som bor i Lindesberg. Även om de säkert blivit färre sedan dess, kommer det att gå flera timmar mellan att jag skriver detta och att ni läser det. Vem vet vad som har hunnit hända med några tusen osäkrade pistoler under den tiden? 

Själv tycker jag att det börjar bli dags. Det är ändå snart tre år sedan Liberalerna lämnade ”JA-kansliet”, som deras fem personer inbäddade i Stefan Löfvens regeringskansli kallade sig. Det skedde med en intressant blandning av pigg lättnad och knotande motvillighet, på det där obestämda sättet som bara liberaler kan bestämma sig för. Det är drygt ett och ett halvt år sedan delar av partiet – däribland större delen av ledningen – ingick Tidöavtalet, medan andra delar inte gjorde det. Om liberaler inte riktigt fattar beslut var 18 månad är det alltså hög tid att inte riktigt fatta ett nytt beslut. 

Det är ganska bråttom också. Det är mindre än en månad till EU-valet, där Liberalerna inte riktigt fattat beslutet att toppa listan med den av allmänheten nästan helt okända Karin Karlsbro, genom att slänga in Anna Maria Corazza Bildt som tvåa och lansera henne som om hon vore etta. Ska man tro opinionsmätningarna har liberala väljare, trogna sin ideologi, inte riktigt fattat beslutet att rösta på endera av de två inte-riktigt-toppnamnen. 

Och det är faktiskt bara drygt två år till nästa riksdagsval, som trots allt kan bli Liberalernas sista. Ska de hinna inte riktigt byta kurs en gång till, lagom till den kampanjen, måste de först, enligt den liberala tidtabellen, inte riktigt byta kurs nu. 

Så det borde ligga i korten att Liberalerna, triumferande obeslutsamt, lämnar regeringen och gör som DN sagt åt dem hela tiden: går med i den koalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna som inte finns, men som måste uppstå förr eller senare, eftersom DN vill ha den. Vem vet, det kanske till och med kan göra att någon minns att Centern finns? 

Jag tror att jag har svenska folket med mig i detta. Det är två och ett halvt år sedan vi hade regeringskris sist, om jag minns rätt, och det är inte konstigt att svenskarna börjar tappa intresset. Det pågår ju visserligen krig, gängen skjuter och bombar, kronan är inget värd och det mesta, från elförsörjning till tågtrafiken, är rätt skraltigt. Men allt det där är trots allt småsaker, jämfört med Liberalernas fascinerande inre liv. Vi får inte glömma att tala om det som verkligen är viktigt. 

Det jag oroar mig för är framtiden.  

Om det nu verkligen blir så att Liberalerna först faller ur EU-parlamentet i år och sedan ramlar ur riksdagen 2026 – om det inte blir extraval dessförinnan – vad ska vi då fylla politiken med? Vad ska alla politiska journalister skriva om, när det inte längre är nödvändigt att följa Liberalernas slingrande väg till att aldrig bestämma sig? Och vart ska de sista liberalerna, de som ännu inte kunnat bestämma sig för att överge partiet, ta vägen? Kommer de att få samma tillfredsställelse av att inte kunna bestämma sig, när det inte längre spelar någon roll för andra än dem själva? Eller kommer de rent av att bestämma sig på riktigt, lämna resterna av Liberalerna och söka sig åt ett bestämt håll? 

Inte samma håll, förstås, men ändå. 

Det låter osannolikt, men jag antar att det är möjligt. Och hur ska det gå med Sverige då? 

Först blev vi av med Hylands hörna. Sedan tog de bort kollektivanslutningen till Svenska kyrkan. Var ska vi finna vår lägereld, om vi blir av med Liberalernas kluvenhet också?

***

Läs även: Kalla faktas verkliga avslöjande

Läs även: Det är inte kvinnor som dragit ner akademien