Liberalerna måste välja sida

Man behöver inte vara en politikens motsvarighet till matematikern och kvantfysikern Freeman Dyson för att ana att Liberalerna torde vara det parti som är minst tillfreds med Tidöavtalet. Att ställa frågan om, eller till och med när, det kan vara dags för Liberalerna att överge Tidöavtalet, förefaller självklart. 

Det kan sålunda inte uteslutas att Liberalerna bryter sig ur Tidöavtalet före valet 2026, antingen grundat på en ideologisk och värderingsmässig baserad olägenhet för vad avtalet tvingar dem att gå med på, eller som ett taktiskt/opportunistiskt drag för att gå till val i opposition mot regeringen Kristersson, eller snarare mot Moderaterna och Sverigedemokraterna. 

När partiets ordförande i början av 1970-talet, Gunnar Helén, uttalade den i dag som svenskt ordstäv förevigade aforismen ”Att vara liberal är att vara kluven”, syftade han visserligen på att en liberal ofta måste föra ett tvåfrontskrig – till exempel att försvara rätten för någon att säga sådant som man själv absolut inte håller med om. Men uttalandet har kommit att befästa sig som en sammanfattning av Folkpartiets/Liberalernas återkommande sidbyten i svensk politik. 

Heléns ord kom att tolkas på det sättet mot bakgrund av sådana historiska händelser som att den socialdemokratiska reformen med Allmän tilläggspension (ATP), upplagd som ett pyramidspel med framtida generationers ekonomi som insats, röstades igenom 1959, på grund av att en folkpartist, Ture Königson från Göteborg, lade ned sin röst. 

Eller att Folkpartiets dåvarande ledare Bertil Ohlin 1967 gick emot Socialdemokraternas förslag att införa marknadshyror för att få bukt med bostadsköerna, trots att både han själv som nationalekonom och hans parti var för hyresregleringens avskaffande. 

I modernare tid har Liberalernas velande haft sin grund i den misslyckade migrationspolitiken och den så kallade integrationspolitiken, och beröringsskräcken med de allt starkare Sverigedemokraterna. 

Den valframgång (13,4 procent) som partiet fick under Lars Leijonborg i valet 2002 med ett mer realistiskt anslag kring migrationspolitiken, förfuskades under åren i regeringen Reinfeldt. Därefter gick Liberalerna, med ett valresultat om 5,4 procent 2014, med på att ”släppa fram” en socialdemokratisk minoritetsregering i och med Decemberöverenskommelsen. 

Och trots att Liberalerna 2018 gick till val på att tillsätta moderaten Kristersson som statsminister, röstade partiet mot honom som regeringschef den 14 november det året. Två månader senare ingick Liberalerna i stället Januariavtalet 2019, som släppte fram ännu en socialdemokratisk minoritetsregering. Och Liberalerna tillsatte fem politiskt sakkunniga i den socialdemokratiska statsrådsberedningen för att underlätta samarbetet, samtidigt som den nya partiledaren Nyamko Sabuni först gick med på att följa och sedan ändå lämnade Januariavtalet. 

Den senaste partiledaren, Johan Pehrson, bestämde sig tydligen för att lyssna på en annan Persson, Peps, i hans ”Dags å välja sida”: Det e dags å välja sida nu:// Vi kan inte vackla hit och dit / tugga strunt o snacka skit / Det e dags å välja sida nu.” Och Liberalerna valde att återgå till borgerligheten, trots samarbetet med Sverigedemokraterna, och undertecknade efter valet 2022, Tidöavtalet. Då var partiets valresultat det sämsta hittills: 4,6 procent. 

Det är inte säkert att Liberalerna räddar sig kvar i riksdagen om de håller sig till Tidöavtalet. Men genomför man ännu ett sidbyte, genom att lämna avtalet, säkrar man sig en utomparlamentarisk tillvaro, sannolikt kluven till elementärpartikelnivå. 

Thomas Gür är ekonom, kommunikatör, företagare och borgerlig debattör.

Här kan du läsa Markus Kallifatides svar på samma frågeställning. 

***

Läs även: Så här kan Tidöpartierna pynta sin julgran

Läs även: Vi ska tacka Ukraina