Liket lever

Om det beror på årstiden eller börskraschen kan vi låta vara osagt, men tankarna dras till förgängelsen. Död och begravning är faktiskt trender i tiden. Efter att i många år ha varit vårt favorittabu, något att att förneka och tysta ner, har döden ryckt fram som konversationsämne.

Detta har förstås också demografiska orsaker, inte ens fyrtiotalisterna har evigt liv.

I vår individualistiska tid ska också döden och begravningen vara speciell. Vi talar inte längre om det som förenar, för alla lika, utan om det som skiljer ut sig. »Får man ta hunden med sig till himlen«?, sjöng Hasse Andersson i Kvinnaböske band så bevekande. Frågan är, får man ta Hummern, sin Harley Davidson, pensionsförsäkringen med sig till himlen?

Länge satte svensken en ära i att gå diskret, utan att ligga någon till last. Några hundralappar »till begravningen« skulle det finnas i kuvertet. När de anonyma minneslundarna blev populära på sextiotalet blev det nästan rusning till dem. Så vackert och praktiskt, och inga ansträngande gravar för släktingarna att behöva pyssla med.

Men nu minskar intresset för minneslund, allt fler längtar efter egen sten, eller åtminstone en liten plakett i lunden, vid källan eller stenkumlet. Den stora anonymiteten tröstar inte längre, den skrämmer.

Men den stora individualiteten skapar också bekymmer. Oenighet efter döden är ett växande problem för svenska församlingar, som får ägna alltmer tid åt medling.

Just medling. De efterlevande ryker ihop om var den döde ska vila, i vilket skick och hur begravningen ska se ut. Om hur gravstenen ska se ut, var den ska stå, om den ska stå över huvud taget, eller om Gustav, egentligen, föredrog att spridas för vindarna i havet utanför Ängsö.

Anledningen till den rubbade griftefriden anses vara alla nya familjebildningar, omgiften och särkullbarn. Dyker det verkligen upp gamla makar vid bouppteckningen och kräver gravrätt?

Gustav, den käre avlidne, säger förstås inte muck, och det är just det som är felet, menar kyrkan. Om Gustav hade författat ett kistebrev och gett klara besked, så skulle man slippa medlingsgrälen.

Därför gav Svenska kyrkans församlingsförbund häromåret ut en liten skrift: »Om begravning? Vem bestämmer? Vad får man göra själv?«

Man får inte kasta sin aska var man har lust, kan vi nu tala om för Gustav, som roterar i sin grav. Man får vackert söka tillstånd hos länsstyrelsen i spridningsorten, som beviljar tillstånd i varje enskilt fall. Men kyrkan tvingar annars så lite som möjligt: »vi måste gravsätta – men vi måste inte ha begravningsceremoni«.

Begravningar är, när allt kommer omkring, till för de levande. Gustav borde inte vara så självisk. Och när han ändå är i gång och planerar sin ovissa framtid så bör han förresten tala om att hans gamla hornhinnor är lediga också. De efterlevande brukar aldrig vara pigga på organdonation.

Birger Sjöbergs bodbiträde i »Fridas visor« är ett föredöme när han i detalj planerar sin begravning i visan »Bleka dödens minut«. Han glömmer ingenting; granriset, sorgbanden, svarta fransar på pallen.

Att blotta tanken på döden kan kräva medling har PO Enquist redan varit inne på. I sin bok »Kartritarna« har han ett mycket vackert inledningskapitel om gravtillhörighet. På en middag i Köpenhamn börjar ett middagssällskap i uppsluppen ton att diskutera den eviga vilan: »en av de intellektuella, som de senaste tre månaderna varit den mest uppmärksammade i Köpenhamn, slog fast att han ville bli bränd och spridd över klitterna norr om Hirshals på Jyllands västkust; hans hustru, inte tillfrågad, men som dittills varit både munter och tyst, började då plötsligt helt oförklarligt att gråta av raseri.«

Din grav, min grav, eller din gamla hust­rus familjegrav?

Om det inte var så sorgligt så skulle man gapskratta åt det. Vår frustration i jordelivet är uppenbarligen så stor att vi inte ens kan släppa på kontrollen över det, högst eventuella, livet efter döden.

Om jag får välja vill jag nog ha en liten gravsten i alla fall, på en kyrkogård med höga träd. En vacker utopi i tider när almsjukan och askskottssjukan härjar epidemiskt bland svenska träd.

»Har du en ros kan du lägga den hos mig på kullen«, som Birger Sjöberg skriver – och fortsätter, i »Bleka dödens minut«, svenska språkets kanske vackraste döds- och kärleksdikt:

Kan min ande med dimfingrar då
vänligt vinka, nog gjorde den så,
som en fjäril, som vind, ska den smeka din kind,
ibland kors och bland snäckor små.

***

För övrigt beklagar jag en utmärkt svensk porter, som inget ont har gjort. Hoppas att inte den senaste tidens halsbrytande turer i bankbranschen hindrar någon från att sjunga »Hej tomtegubbar«, och skåla i skummande – Carnegie.