Linda Skugge, Svenska rovdjursföreningen, Soho house och Zelenskyj

Måndag 

Avslöjandet att Linda Skugge visar stjärten för pengar verkar ha fått stora delar av den svenska offentligheten att undra vad de dessförinnan talade om hela sommaren. Få av dem som leder debatten verkar trots det ha betalat för att se den stjärt de talar om. Det gör mig en aning misstänksam. Är kulturskribenter lika lättvindiga när de recenserar böcker? Eller skulle de studera stjärten om Skugge gav gratis recensionsex? 

Inte heller jag, måste jag erkänna, har sett Linda Skugges stjärt, men hon är ju vackert utsmyckad med bläck på resten av kroppen, så jag har ingen anledning att anta att just den delen av henne är mindre grann. Och kanske är ändå inte stjärtsaken huvudsaken. 

En liten rangerbangård av linjer har utkristalliserat sig vad gäller Skugges blottande: Hon är härligt självständig. Hon är utnyttjad. Hon är feminist. Hon smörar för mansgrisar. Hon borde tänka på barnen. Hon borde tänka på refrängen. Och så det lite coolare gäng som halvdiskret försöker få fram att de också är bekanta med kinky sex, om vi nu inte förstått det av deras bildbylines. 

Det enda som saknas verkar vara en formulerad idé om mänsklig värdighet och sex som något annat än rekreation, extrem- och publiksport. Den sortens idéer kastade vi svenskar överbord med Gud. Tänk så många roliga och förvirrade debatter vi haft sedan dess, eftersom vi inte längre har något språk för att uttrycka det vi innerst inne känner.   

Middag igår kväll med Camilla och Johan på Bistro Sûd. Johan lider av klimatdepression, men inte av kultursidesslaget, utan därför att han är tillbaka i ett höstlikt Sverige från en behagligt varmt Turkiet. Men hans trevliga minnen av värmen är förstås lika skändligt anekdotiska som Lena Anderssons. 

Den ukrainske presidenten Volodomyr Zelenskyj, på Sverigebesök, ser ut att ha gått i träning hos en annan profil som dyker upp överallt, ”Hollywoodtränaren” Magnus Lygdbäck. Just i dag skulpterar Lygdbäck magrutor på Alicia Vikander i Svenska Dagbladet. Och Zelenskyjs Sverigebesök verkar ha krävt betydande fysik, åter enligt Svenska Dagbladet: först en ”balanserad symfoni” till lunch på Harpsund, med bland annat gravlax, potatis och rödbetor. Sedan en trerättersmiddag på samma ställe, med bland annat filet mignon, potatiskaka och en avslutande ”sötsyrlig symfoni”. Till det dåliga men populära viner, som Kung Fu Girl, en vingummismakande Riesling som en amerikan hittat på för att matcha asiatisk hämtmat. 

Mellan symfonierna hann Zelenskyj slita sig från vad som uppenbarligen blivit Sveriges första familj – Kristersson-Ed inklusive döttrar, pojkvänner och hund – och träffa gamle vanlige Kungen på Stenhammar i några minuter. Låt oss åtminstone hoppas att majestätet hade det goda omdömet att inte truga på den stackars mannen kaffe och sju sorters kakor. 

Wes Andersons Asteroid city på Capitol på kvällen. Två obligatoriska inslag i svenska recensioner, noterar jag: ordet ”dockskåp” och en påtaglig oro, eftersom de viktiga kritikerna, även internationellt, är oense om huruvida det här är en bra film eller inte. Jag uppskattar den amerikanska ikonografin, som sträcker sig från svampmoln, via diners och filmstjärnor till en, i brist på prärievarg, ovanligt stationär roadrunner. 

Tisdag 

I min ständiga kamp mot täckningsbidragskalkylerande ekonomer ägnar jag tre timmar åt att vandra fram och tillbaka i Stockholm – utan hörlurar, för man vill ju hörsamma civilförsvarsministern – i jakt på textilfärg. Sådan brukade finnas både här och där, i varuhus och färgaffärer. Nu finns bara svart, för den som behöver bättra på sin kulturarbetaruniform.  

Snart kommer det att vara omöjligt att finna något alls av värde i affärerna. De enda produkter som bär sina egna kostnader är sådana som köps av den majoritet människor som har dåligt omdöme. 

Till sist finner jag det jag söker på Kreatima, affären där ”ditt kreativa skapande alltid stått i fokus”. Så nu är vanlig klädvård allra minst en hobby, kanske rent av ett konstnärligt uttryck. 

Det måste vara femton år sedan vi först bodde på Soho House på Greek Street i London. Sedan dess har stället skjutit sidoskott överallt. Det är över tio år sedan vi bodde på Soho Beach House i Miami. Lite mindre sedan vi bodde hos dem i Chicago och några år sedan vi övernattade i Hitlerjugends gamla högkvarter i Soho House på Torstraße i Berlin. Det är något av en gåta varför vi varit på alla de där ställena, eftersom stämningen på Soho House ofta är rätt fjantig. Något i stil med bordet där de coolaste mellanstadieeleverna äter skollunch. Trefaldighetskyrkan på Majorsgatan i Stockholm, som metodisterna sålde till Jonas Åkerlund och Åkerlund sålde till Soho House, har vi inte besökt förrän i kväll. Maten var överraskande bra, personalen förhållandevis normal och byggnaden en charmigt konstlad tegeltårta. 

Onsdag 

Vilken känsla bör man erfara när man skjuter en björn? 

I P1 Morgon, två dagar efter björnjaktspremiären, protesterar Svenska rovdjursföreningens ordförande Magnus Orrebrant dels mot björnjägarna, dels mot den okritiska journalistiken om dem. Men det som verkligen gör honom upprörd är att jägarna tycker att det är kul att jaga. 

”Ska vi tycka att det är OK att gå ut i skogen och döda djur för att det är skoj? Vi har ett samhälle där mer och mer brottslighet, mer och mer kriminalitet – nu säger jag inte att jägarna är kriminella – men är det OK, liksom, att vi går ut och dödar djuren för att det är skoj? SVT lyfter fram en tjej på sjutton år som tycker det är jättespännande att döda en björn.” 

Det är ett intressant resonemang, särskilt som Svenska rovdjursföreningen inte är mot all jakt. Det skulle vara spännande att ta del av mer konkreta idéer om hur föreningen vill stävja jägarnas glädje. En lösning för att förbyta den omoraliska glädjen i passande sorg och förtvivlan vore att tvinga djurrättsaktivister att stå för dödandet, men det kanske stöter på andra moraliska hinder. Man kanske kunde avläsa skyttarnas endorfinnivå och bötfälla dem som överskrider fastlagda gränsvärden? Eller så kan man motverka anonymiserandet av morden på de rådjur, älgar och björnar som årligen sker i svenska skogar. Till exempel genom att tvinga jägarna att stå för djurens begravning och att författa minnesord för varje fälld björn, att publiceras på Dagens Nyheters familjesidor. 

Torsdag 

”Norrköping är faktiskt inte en fascistisk kommun”, intygar socialdemokraten Widar Andersson i Folkbladet, i polemik med etnicitetsprofessorn och DN-skribenten Stefan Jonsson. Men det moderata kommunalrådet Sophia Jarls plan att spara på kulturen – kanske än mer att hon stämplar ”kultureliten” som en del av det ”bortskämda Sverige” – har redan lett till en allmän kulturbojkott av staden. 

¡No pasarán! 

Att ett antal kommunala mellanchefer måste hitta nya jobb är förstås en tragedi för de närmast berörda, men på det stora hela har nog Widar ändå rätt. Fascister, åtminstone framgångsrika sådana, brukar vara skickliga på att mobilisera kulturen för sin sak, om än i strid med kulturella antifascister. Svensk borgerlighet, särskilt moderater, är tvärtom mästare på att mobilisera hela kulturlivet mot sin sak. Det är ytterligare ett exempel på borgerlighetens bristande politiska hantverksskicklighet. 

Varje moderat som får makten borde genast vidta den relativt billiga åtgärden att fördubbla kulturbudgeten, om inte annat av taktiska skäl, men moderater är ofta för principfasta för att göra det politiken kräver. 

Lösningen för Moderaterna är kanske att ompröva sina principer, så att de kan satsa på kulturen, utan att känna sig som förrädare mot marknadsekonomin. Torbjörn Elensky är inne på något sådant när han i Svenska Dagbladet idag uppmanar ”den bildade borgerligheten” att ”resa sig”. Men frågan är om det längre finns någon svensk bildad borgerlighet, utanför finlandssvenska kretsar i den östra rikshalvan. Särskilt av det slag som begriper Elenskys resonemang om institutioner som traderar kunskaper över generationer. Det är inte bara konservatism, utan kulturkonservatism, som är något annat än den radhuskonservatism som mest brinner för billig diesel, fri tillgång på flintastek och ett och annat folklustspel. 

Tröskan klippte det sista fältet i vår närhet och efter jordbearbetningen lägrar sig lukten av dynga, ett säkert hösttecken. ”Det luktar pengar”, brukade de säga där jag växte upp. När S prövade repliken på den lokala storbonden härnere för några år sedan blev han tyst ett tag. Sedan svarade han: ”Jo. Men det är inte dina pengar”. 

Fredag 

Även medievärlden är ett klassamhälle. DN lyckades täcka förstasidan med att Prigozjin störtade redan i går, när det faktiskt var en nyhet. Den fattiga kusinen Svenska Dagbladet fick med det först i dag. Det är billigare att trycka tidigt. 

Någon påminde nyligen om att Hedebyborna, som tyvärr är en rätt tålamodsprövande modernistiskt formprövande roman, i sin tv-version var det bästa SVT producerat. Jag såg om den för några år sedan, men igår gjorde S och jag ett försök tillsammans. Det är väldigt mycket sprit i avsnitt ett, om man säger så. Mon cousin är full. Länsman är full. Louise Urse, född Kyhle, är full. Svensson är förstås full. Jag missunnar dem inte det och tvivlar inte på de dokumentära dragen, men kände — med ett styng av illojalitet som gränsade till landsförräderi – att det var en aning för enkelt. Ungefär som de himlafenomenen som Knausgård alltid kallar ned, när han inte kommer på någon annan utväg: spriten som förlösare för författaren — i det här fallet regissören, antar jag – snarare än för rollfigurerna. 

Det är klart vi ska ge berättelsen en rejäl chans. Årensningen är trots allt Sveriges motsvarighet till Washington crossing the Delaware. Men jag oroas av en liten röst som viskar till mig att inte bara Sverige var helt annorlunda, utan även att jag var en helt annan person, när jag som snart blivande elvaåring satt som förhäxad framför dramat i Hedeby. 

Ett slags amerikansksvensk liten kräftskiva på Kåseholm, som började med tigerräkor och Lars Stahres oslagbara cocktailsås, stulen från New York, fortsatte med små, goda kräftor från Coop Simrishamn och toppades med den härliga, ugnsbakade fänkålen från flathaket Prune i Bowery, Manhattan. Jamies mamma, Donna, har sin sista vecka i Sverige. Hans kusin Emily, Floridakvinna som arbetar med barn som har språkstörningar och både ser ut och är tuff som en svensk raggarbrud, en ny och uppfriskande bekantskap. 

Lördag 

När Bodil Jönsson skrev om ställtid var det sådana här dagar hon tänkte på. 

Den olivgröna textilfärgen, som jag ägnat så lång tid åt att finna, sattes i tjänst för att färga om en gammal sommarkavaj. Resultatet blev att kavajen krympte och blev oanvändbar, annat än för en småvuxen före detta gerillaledare, som vill påminna om sin militära bakgrund i ledigare salonger. Känner ni någon sådan, hör av er. 

Söndag 

Anna-Lena Lauréns långa ryska efterbörd i DN Kultur är – som alltid när hon skriver – klar, osentimental och direkt. Tyvärr också gravt nedslående. Det är ett dåligt tecken att alla som kan något om Ryssland på riktigt, från Laurén till Bengt Jangfeldt, är djupt modfällda och helt oförmögna att inge något ärligt känt hopp. 

Om man inte tappar sugen efter att ha läst det, erbjuder DN i dag också ett reportage från Beirut, apropå koranbränningarna. Det som en gång var en liderlig pärla mellan öst och väst, är nu hem för hucklebärande mammor som lär sina barn att hata otrogna och Irans skäggprydda sadister. Det är som om dagstidningarna blivit en lägesrapport i Samuel Huntingtons kamp mellan civilisationerna. 

Det var antagligen enklare på den tiden då andras egenheter kunde viftas bort just med att de var andras egenheter. Upplysningen hade sina fördelar, men romantiken hade också sina. Att exotisera andra kulturer – en dödssynd numera – var ett sätt att kunna leva i samma värld, trots grundläggande olikheter. Nu, när vi alla måste ta varandra på ett så fasligt allvar och recensera vad alla gör, även om de gör det på andra sidan jorden, är det näst intill omöjligt att leva tillsammans. Den enda lösningen är antagligen omöjlig: att vi slutar bry oss om varandra så mycket.  

”Bra gärdsgårdar gör bra grannar”, som Robert Frost skrev, men teknik, medier och i stort sett allt annat har gjort världen till en enda stor grälsjuk allmänning.

***

Läs även: Devo, Jomshof, Javier Milei och bråket om Netflix

Läs även: Godmorgon världen har blivit en snuttefilt för Sverigenostalgiker