Lita inte blint på Natos kollektiva försvarsgaranti
Sverige gör klokt i att utforska andra sätt att trygga den nationella säkerheten än att luta sig mot Natos artikel 5.
Toppbild: TT
På Natoafton den 7 mars 2024, kvällen för Sveriges inträde i försvarsalliansen, stod jag i Aktuellts tevestudio och påpekade, att vi inte borde lita blint på Natos kollektiva försvarsgaranti, den så kallade artikel 5 i Nordatlantfördraget. Då, för ett drygt år sedan, var jag tämligen ensam om att ha den uppfattningen, åtminstone bland personer som uttalade sig offentligt. Men i dag är det, enligt en färsk undersökning från SVT/Verian, så många som 70 procent av svenskarna som misstror artikel 5, eftersom de inte litar på USA:s beredvillighet att i ett skarpt läge försvara ett annat Natoland. Till exempel vårt land.
Detta är en argumenterande artikel. Alla åsikter är skribentens egna.
Det människor har lagt märke till är givetvis Donald Trumps och vicepresident J. D. Vances budskap, att Europas ledare behöver ta större ansvar för sina länders försvar. Men Trump-administrationen säger egentligen bara rakt ut vad USA och Natos övriga stormakter i tysthet har ansett hela tiden, nämligen, att det måste vara förenligt med deras egna nationella intressen att militärt försvara ett mindre medlemsland. Till exempel genom att det landet inte har underlåtit att behålla försvarsförmåga (Natos artikel 3), så att dess allierade tvingas göra hela jobbet med att möta en angripare.
På den punkten ligger jämförbara Natoländer ljusår före Sverige. Som journalisten Jonas Gummesson nyligen har visat på nyhetsplats här i Fokus (nr. 11/2024), står den svenska upprustningen i princip still, trots höjda försvarsanslag. ”För att öka den militära kapaciteten på ett avgörande sätt krävs det långt fler soldater, fler officerare samt mer och modernare vapen än i dag”, konstaterar Gummesson och tillägger: ”Plus att alla faktorer samverkar i väl genomtänkta processer.”
Alla som har den minsta kunskap om hur beslutsfattandet i svenska myndigheter fungerar, inser naturligtvis att detta varken kommer att hända i det tempo eller med den kvalitet som behövs. Om det över huvud taget händer. Sverige gör därför klokt i att parallellt utforska andra sätt att trygga den nationella säkerheten än att luta sig mot Natos artikel 5.
Jag har i mina tidigare kolumner i Fokus, senast i november förra året, skrivit att Sverige skulle kunna återuppta det under det kalla kriget övergivna kärnvapenprogrammet. Nu, i mars 2025, är det förslaget inte mer kontroversiellt än att det övervägs öppet på både Dagens Nyheters och Expressens ledarsidor. Men vore det praktiskt möjligt?
Ett uppenbart hinder är att Sverige sedan 1970 är juridiskt bundet av det internationella icke-spridningsavtalet (NPT), vilket förhindrar de undertecknande länderna att anskaffa kärnvapen. Det finns emellertid ett slags kryphål i avtalet, den så kallade artikel 10 som tillåter en stat att utträda ur NPT med motiveringen att dess ”alla andra överträffande intressen” – supreme interests – av något skäl är hotade.
Denna formulering stämmer väl överens med ställningstagandet mot en svensk kärnvapenoption i 1968 års försvarsbeslut. Det lyder nämligen sålunda: ”Det ligger för närvarande inte i Sveriges säkerhetspolitiska intresse att anskaffa kärnladdningar.”
Som den uppmärksamma läsaren redan har noterat, står det ”för närvarande”. Ett klassiskt, svenskt byråkratiskt tillägg som kan förefalla oviktigt, men som i själva verket ändrar allt. Går det att tolka på något annat sätt än att Sverige la ner, men aldrig uteslöt att i framtiden återuppta kärnvapenprogrammet? I så fall finns det både juridisk (i NPT) och politisk täckning för att i dag, i vad politiska och militära beslutsfattare beskriver som det mest allvarliga säkerhetsläget sedan det andra världskriget, uttala handlingsfrihet kring anskaffning av svenska kärnvapen.
Egentligen vore det viktigaste för Sverige, i detta ögonblick, att göra just det; att lämna NPT och säga att vi inte utesluter någonting för att försvara oss själva från angrepp. Tekniska förutsättningar för att framställa kärnladdningar, vilka förefaller olämpliga att beskriva närmare här, existerar om det naturligt uranrika Sverige skulle kunna samarbeta med demokratiska kärnvapenstater om till exempel anrikningsprocessen. Men som den rumänskättade statsvetaren Edward Luttwak mycket riktigt har påpekat, är atombomben ett vapen vars primära funktion är teoretisk. Eller som en ukrainsk kvinna sa i ett DN-reportage häromdagen: ”Tänk om vi haft (kvar Ukrainas kärnvapen). Då hade Moskva aldrig vågat invadera oss.”
Det torde alltså räcka ganska långt att Sverige säger vad det eventuellt är berett att göra för att freda sig, för att vinna större respekt bland både vänner och fiender.
Johan Wennström är fil. dr i statsvetenskap och gästforskare vid Försvarshögskolan.
***
Läs även: Nu hade vi behövt den blågula bomben
På Natoafton den 7 mars 2024, kvällen för Sveriges inträde i försvarsalliansen, stod jag i Aktuellts tevestudio och påpekade, att vi inte borde lita blint på Natos kollektiva försvarsgaranti, den så kallade artikel 5 i Nordatlantfördraget. Då, för ett drygt år sedan, var jag tämligen ensam om att ha den uppfattningen, åtminstone bland personer som uttalade sig offentligt. Men i dag är det, enligt en färsk undersökning från SVT/Verian, så många som 70 procent av svenskarna som misstror artikel 5, eftersom de inte litar på USA:s beredvillighet att i ett skarpt läge försvara ett annat Natoland. Till exempel vårt land.
Detta är en argumenterande artikel. Alla åsikter är skribentens egna.
Det människor har lagt märke till är givetvis Donald Trumps och vicepresident J. D. Vances budskap, att Europas ledare behöver ta större ansvar för sina länders försvar. Men Trump-administrationen säger egentligen bara rakt ut vad USA och Natos övriga stormakter i tysthet har ansett hela tiden, nämligen, att det måste vara förenligt med deras egna nationella intressen att militärt försvara ett mindre medlemsland. Till exempel genom att det landet inte har underlåtit att behålla försvarsförmåga (Natos artikel 3), så att dess allierade tvingas göra hela jobbet med att möta en angripare.
På den punkten ligger jämförbara Natoländer ljusår före Sverige. Som journalisten Jonas Gummesson nyligen har visat på nyhetsplats här i Fokus (nr. 11/2024), står den svenska upprustningen i princip still, trots höjda försvarsanslag. ”För att öka den militära kapaciteten på ett avgörande sätt krävs det långt fler soldater, fler officerare samt mer och modernare vapen än i dag”, konstaterar Gummesson och tillägger: ”Plus att alla faktorer samverkar i väl genomtänkta processer.”
Alla som har den minsta kunskap om hur beslutsfattandet i svenska myndigheter fungerar, inser naturligtvis att detta varken kommer att hända i det tempo eller med den kvalitet som behövs. Om det över huvud taget händer. Sverige gör därför klokt i att parallellt utforska andra sätt att trygga den nationella säkerheten än att luta sig mot Natos artikel 5.
Jag har i mina tidigare kolumner i Fokus, senast i november förra året, skrivit att Sverige skulle kunna återuppta det under det kalla kriget övergivna kärnvapenprogrammet. Nu, i mars 2025, är det förslaget inte mer kontroversiellt än att det övervägs öppet på både Dagens Nyheters och Expressens ledarsidor. Men vore det praktiskt möjligt?
Ett uppenbart hinder är att Sverige sedan 1970 är juridiskt bundet av det internationella icke-spridningsavtalet (NPT), vilket förhindrar de undertecknande länderna att anskaffa kärnvapen. Det finns emellertid ett slags kryphål i avtalet, den så kallade artikel 10 som tillåter en stat att utträda ur NPT med motiveringen att dess ”alla andra överträffande intressen” – supreme interests – av något skäl är hotade.
Denna formulering stämmer väl överens med ställningstagandet mot en svensk kärnvapenoption i 1968 års försvarsbeslut. Det lyder nämligen sålunda: ”Det ligger för närvarande inte i Sveriges säkerhetspolitiska intresse att anskaffa kärnladdningar.”
Som den uppmärksamma läsaren redan har noterat, står det ”för närvarande”. Ett klassiskt, svenskt byråkratiskt tillägg som kan förefalla oviktigt, men som i själva verket ändrar allt. Går det att tolka på något annat sätt än att Sverige la ner, men aldrig uteslöt att i framtiden återuppta kärnvapenprogrammet? I så fall finns det både juridisk (i NPT) och politisk täckning för att i dag, i vad politiska och militära beslutsfattare beskriver som det mest allvarliga säkerhetsläget sedan det andra världskriget, uttala handlingsfrihet kring anskaffning av svenska kärnvapen.
Egentligen vore det viktigaste för Sverige, i detta ögonblick, att göra just det; att lämna NPT och säga att vi inte utesluter någonting för att försvara oss själva från angrepp. Tekniska förutsättningar för att framställa kärnladdningar, vilka förefaller olämpliga att beskriva närmare här, existerar om det naturligt uranrika Sverige skulle kunna samarbeta med demokratiska kärnvapenstater om till exempel anrikningsprocessen. Men som den rumänskättade statsvetaren Edward Luttwak mycket riktigt har påpekat, är atombomben ett vapen vars primära funktion är teoretisk. Eller som en ukrainsk kvinna sa i ett DN-reportage häromdagen: ”Tänk om vi haft (kvar Ukrainas kärnvapen). Då hade Moskva aldrig vågat invadera oss.”
Det torde alltså räcka ganska långt att Sverige säger vad det eventuellt är berett att göra för att freda sig, för att vinna större respekt bland både vänner och fiender.
Johan Wennström är fil. dr i statsvetenskap och gästforskare vid Försvarshögskolan.
***
Läs även: Nu hade vi behövt den blågula bomben
