Lita inte på att Labour vinner
De har en osviklig förmåga att förlora när det gäller.
Toppbild: AP
Blir det 1997 i repris eller 1992? Det är den stora frågan inför nästa brittiska parlamentsval, som måste hållas senast i januari 2025. Högst troligt blir det mycket tidigare än så, redan i april eller maj 2024. Regeringar brukar vilja ha vår i luften när de ska få folk att känna nog med framtidshopp för att ta ledigt från jobbet och släpa sig till valurnorna. (Precis som i USA har givetvis ingen kommit på tanken att förlägga valen till en lördag eller söndag.)
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Ett scenario a la 1997 är förstås det Labour önskar sig. Det var året då partiet under radarparet Tony Blair och Gordon Brown gjorde rent hus med Tories efter arton års oavbrutet högerstyre. 1992, valet dessförinnan då de konservativa under John Major mot alla odds lyckades klamra sig kvar vid makten, är i stället arbetarpartiets skräckscenario. Enligt uppgift är "1992" oppositionsledaren Keir Starmers kanske mest använda ord när han reser runt och hutar åt partifolk.
Och en sådan skräll ska alls inte uteslutas. För varje dag som Tories nu sitter utan att allt går helt åt helvete, stärks deras ställning en smula. Det syns ännu inte riktigt i opinionsundersökningarna – Labour leder med omkring tjugo procentenheter – men en påtaglig lättnad har infunnit sig efter kaoset och skandalerna under Boris Johnson och Liz Truss. När nya affärer tillkommer, och det gör de mest hela tiden, är de ändå oftast kopplade till föregångarna. På något sätt blir effekten att Sunak framstår som den stackars jäveln som fått i uppgift att städa upp efter Johnsons långa, dimmiga ta-med-din-egen-sprit-fest.
När Jeremy Hunt presenterade sin första ordinarie budget härförleden lät han bli att sänka bolagsskatten från tjugofem procent till forna dagars mer konkurrenskraftiga nitton. Hur besvikna många av hans partikolleger än blev så visade beskedet vanliga väljare att Tories inte längre alltid sätter det privata näringslivet främst, vad Labour än försöker påskina. (Boris Johnson bidrog också till det intrycket för några år sedan, när han på en fråga om hur det skulle gå för företagen efter Brexit svarade: "Fuck business.")
Den fortsatt höga bolagsskatten kombineras nu med en för Storbritannien ovanligt rejäl satsning på subventionerad barnpassning. Och här börjar åtminstone svenska väljare höra nutidshistoriens vingslag: mästerpolitikern Göran Perssons maxtaxa på dagis. Vad än kulturkrigare och chefsideologer tror så är det precis sådant – bröd, inte skådespel – som vinner val.
Jag har till och med hört det påstås att Socialdemokraterna har vunnit varenda svenskt val där det funnits en konkret, generös reform på affischerna, och förlorat så fort budskapet har varit mer abstrakt. ("Alla ska med.") Visst, man kan fråga sig vad som varit hönan och ägget i sammanhanget: ett parti som suttit för länge vid makten vet inte alltid längre vad det vill. Budskapen blir då därefter, och mest symptom på att tiden ändå har runnit ut.
Problemet för Labour är bara att man nog har suttit lite för länge i opposition. Att förlora val efter val mot ett tämligen avskytt Toryparti har gjort Labour försiktigt; fegt, faktiskt, på gränsen till det paranoida.
Keir Starmer är sinnebilden av denna tamhet. På frågan för ett tag sedan om inte ekonomin hade gått bättre om landet varit kvar i EU:s inre marknad, vägrade han att svara ja. Labour går av allt att döma till nästa val på att låtsas att Brexit aldrig hänt, trots att folkopinionen kraftigt har svängt och att många nu skulle rösta för att återvända till EU helt och hållet. Starmer har redan uteslutit både att gå med i tullunionen (en schweizisk lösning) och att gå med i den inre marknaden (den norska). Så rädda är Labour för att tappa inbitna Brexitväljare på landsbygden att de missar att den gruppen numera ändå aldrig skulle rösta på dem.
Det enda som kan klå Tories regeringsoduglighet är alltså Labours oduglighet på att vinna val. Kommer Hunt med några saftiga köttbitar till medelklassen i nästa budget, och kommer inte Starmer ur sin menlösa framtoning, då tror jag att regeringen har en viss chans att sitta kvar. Räkna aldrig ut de hopplösa Tories. Labour har en osviklig förmåga att förlora när det gäller.
