Lite sjuttiotalsstil skulle göra ungdomarna gott

Det är ett härke att vara ung. Det har det alltid varit. Men Generationsrapporten 2024, som görs av Ungdomsbarometern AB, gör att man börjar undra om härke räcker som beskrivning. 

Andelen unga som är intresserade av samhällspolitik (kul uttryck, men man förstår ju vad Ungdomsbarometern menar) har minskat från 50 procent 2018 till 38 procent 2023. 

Fler än hälften, 56 procent, tror inte att politikerna kan lösa samhällsproblemen. 

Nitton procent av killarna och sju procent av tjejerna tar avstånd från att demokrati alltid är bäst, en ökning från tolv respektive fem procent 2021. 

Ok. Att de ska vara politiska whiz kids kan man tycka är lite mycket begärt. De är ju unga, de flesta av dem vet kanske inte att de lever i en demokrati och skulle varken tro sina ögon eller öron om de hamnade i mullornas Iran. De tar saker för givet, helt enkelt, som oerfarna plägar göra. God save them. 

Men ungdomarna har förstått att ekonomin är svajig. De säger sig i alla fall agera mer ekonomiskt medvetet och försöker dryga ut kassan, ett fint gammalt uttryck från sämre tider. Skönt för föräldrarna, säger jag. 

Särskilt skönt är det med tanke på att de unga så gärna vill hänga med sina föräldrar, något vi boomers aldrig skulle ha kommit på tanken att göra. Så gärna vill de det, och verkar också lyckas, att tre av fyra uppger att de står sina föräldrar väldigt, eller ganska nära.  

Men har de inga problem, förutom att irritera 40-talistboomers med att inte bry sig om deras kommissariekrav på samhällsengagemang? Vi som genomled sjuttiotalets uppfostringskampanjer, var inte jagade av våra föräldrar. De var alldeles för inriktade på att äta sniglar, läsa Graham Greene och dricka franska viner. I stället var det fyrtiotalisterna som nära nog jagade livet ur oss med sina runda brillor, långa hår och linser. Ätbara. Det var svårt, för att inte säga i princip omöjligt att leva upp till det som vi nu insett var ett politiskt prästerskaps renlärighetskrav. Inte smink, inte bh, vissa filmer skulle man inte se, vissa böcker måste man läsa, vissa killar gick inte för sig … 

När sjuttiotalet var över var vi ganska välvaccinerade mot proletariatets diktatur. Vi kunde ägna åttiotalet åt att pusta ut, och läsa böcker. Som vi själva ville läsa. Gurusar som Maria-Pia Boëthius och Jan Guillou hade tappat sin allure och vi kunde lugnt återgå till att vara de introverta snorgärsar vi trivdes allra bäst med att vara. 

Det är precis därför tidens framfart med den yngre generationen är så konsternerande, för vad ska man säga om följande? Bland unga är ”träningsmänniska” det vanligaste begreppet för att beskriva sig själv. 

Träningsmänniska. 

Trots att detta är den vanligaste självbilden, som ju lätt borde kunna mötas genom att besöka valfritt gym, visar de unga höga ohälsotal. Hur då? Har de slagit sig på tynglyftningsmaskinen? Nej, de mår psykiskt dåligt.  

Ni har redan anat. Anledningen är bland annat pressen att uppnå idealen som är kopplade till hälsa och träning. Och så kosten … som mat kallas nu. Kosten måste vara den korrekta. Nästa tre av fyra, 74 procent, av de unga stressar flera gånger i veckan över krav som de ställer på sig själva. Så har hälsa kommit att producera ohälsa. 

Visst är det svårt att bli vuxen. ”I’m so much younger than that now” som Dylan sjunger, men här blir det för mycket av det goda, eller för lite. Om de unga späker sig, och sedan mår dåligt för att de inte späkt sig nog … låter det mest av allt som de medeltida flagellanterna. 

Men vilken bibel har de unga läst för att komma fram till att de borde imitera gisslarnas jakt på syndernas förlåtelse? Ja, för oss som inte följer influencers räcker de dagliga medierna för att förstå hur ungas huvuden fylls av uppmaningar att förstöra både aptit, muskler och psyke. 

Sammantaget blir det här värre än sjuttiotalet, tro en som var med. 

Nu är det bråttom att låta ungarna slösa bort sina veckopengar, äta skräpmat och hänga ute med sina jämnåriga och gömma undan vågen för dem. Lite sjuttiotalsstil kommer att göra dem gott. Minus de politiska kommissarierna då. För moderna unga har hysteriska medier. Och vuxna som har glömt hur man spjärnar emot tidsandan. 

***

Läs även: Journalister som överstepräster

Läs även: Slumpen avgör inte alls