Livet är en wrestlingmatch

Refuseds »The shape of Punk to Come« dundrar ur högtalarna, rökmaskinens dis minner om hur det var att gå ut på nittonhundratalet och det är huggsexa om stolarna på det utsålda Wrestlingpalatset i Malmö. Jag kan knappt tro att det är på riktigt, platser ringside, ett mästerskapsbälte i en låst portfölj, en lokal finalgala i den finaste av alla fantasisporter.

För ett kvartssekel sedan, när mina föräldrar var alldeles nyskilda, var wrestling på tv något pappa och jag unnade oss tillsammans. För min ledsne och rådville pappa var det en eskapistisk distraktion, men för mig var det okomplicerat den bästa underhållningen världen någonsin skådat, fejden mellan King Kong Bundy och André the Giant lika episk som antikens sagor. Jag har aldrig gillat våld men pappa förklarade att det inte var på riktigt och på något sätt förstod jag det och fascinerades.

Hos Svensk Wrestling Syd står jag upp med knutna nävar och skriker rakt ut när den veke finlandssvensken Valentine viker sig för Malmös stolthet Killer Karlsson. Jag är den enda i hela salongen som håller på finnen och dramaturgin är inte på vår sida. Malmösonen måste ta sig till final så spänningen handlar om annat, om brottarfigurernas personligheter, den enskilda matchens form, den hisnande akrobatiken. »Wrestling är på riktigt. Livet är på låtsas« står det lite varstans, en kärnfull sammanfattning av publikens överenskommelse att konsekvent bete oss som om allt skedde på blodigaste allvar. Njutningen av att tro är absolut. Det tar mig emot att ens skriva här att fiktion självklart pågår.

På åttiotalet, före realityunderhållningen, var publikens smak för dansen mellan det koreograferade och det improviserade, mellan alla nivåer av »fejk« och »äkta«, inte lika raffinerad som den är i dag. Sedan dess har hela samhället blivit mer som en wrestlingmatch i tv: tydliga karaktärer dansar sig igenom förutsägbara berättelser. Det inte associationen till klassiska Wrestlemania-stunder som får mig att rysa av déjà vu under matcherna. Det är för att wrestling påminner så mycket om bevakningen av partiledar­turerna hos socialdemokraterna.

Den verkliga processen kring att välja vinnare är i båda sammanhangen dold för publiken, men vi enas om att låtsas att uppvisningarna kan avslöja faktiska vinnare och moraliska, vem som är den onde, den gode, den fule. Vi känner passionerat för och emot de stridande, som framstår som fiender, trots att de på ett högre plan alla arbetar mot samma mål i samma organisation. På Wrestlingpalatset vinner den kaxige Valentine aldrig mitt hjärta, så landsman han är, men jag känner en omedelbar och instinktiv kärlek till den tatuerade tvillingmaskinen Doppelgangsters, med sina sorgsna ögon och välansade skägg, och till den otursföljde trickster-brottaren Clownen Eddie Vega. Vad vet jag om dem egentligen? Inget. Vilket är precis lika mycket som jag vet om Stefan Löfven, om Håkan Juholt.

Ändå har fiktionen verkliga element. Berättelsen gestaltas genom exakt kontroll av det simulerade våldet. Under finalmatchen bokstavligen flyger Killer Karlsson ut ur ringen och landar på sin lumpne motkämpe, uslingen Anderson, i första stolsraden i publiken. Det ser livsfarligt ut, vi har gåshud, skriker, det är en uppvisning i total kontroll som lyfter aftonen till en av mina största live-upplevelser någonsin. Ute i verkligheten har inget hänt men gud vad spännande det var medan det pågick. Matchen slutar oavgjort. Portföljen med mästerskapsbältet bevakas tills vidare av det verkställande utskottet på Svensk Wrestling Syd.