Livet blomstrar i dödens närhet
Jag tog mig ner till Madrid via Köpenhamn. Det var vid tiden för Fiesta de San Isidro. Dagarna var heta och kvällarna mycket kyliga. Jag skulle ner för att se tjurfäktning, tillsammans med en god vän. Han hade aldrig sett en tjurfäktning, jag närmare femtio.
En kväll i Madrid satt vi på en enkel uteservering nära Plaza de San Idelfonso. Vi åt grillad kyckling och lammkotletter och drack en djupröd Rioja som gjorde glaset rent på nytt. Folket runtomkring oss rökte marijuana. Det påminde om en gräsbrand.
Det blev en billig kväll, åtminstone för den som satt närmast.
Jag hade kommit till Madrid för att börja skriva på en ny bok. Det blir en bok om ett ämne som jag ogillar och som jag egentligen inte vet någonting om. Bellman talar någonstans om döden som en faslig björn. Mottot för boken tar jag dock från Rousseau som en gång skrev att »jag dör i detaljerna«.
Jag såg min första tjurfäktning i Barcelona på åttiotalet. Jag bodde billigt på ett hostal i stadsdelen Eixample. Där träffade jag en ung man. Han jobbade som dörrvakt på en tjurfäktningsarena. Han bjöd mig att smita in, gratis. Mina vänner gick på fotboll. Jag hade redan då läst det mesta av Hemingway, också »Döden på eftermiddagen«.
Tjurfäktning är numera förbjuden i Barcelona, ja, i hela Katalonien. Det handlar inte bara om djurens väl och ve. Det handlar också om försöket att lossa banden till Spanien. En gammal tjurfäktningsarena i Barcelona har således förvandlats till köpcentrum. Där säljs nu dyra kläder och parfymer. När jag gick genom köpcentret för några månader sedan tänkte jag att de flesta i dag kan leva sina liv utan att någonsin behöva visa prov på fysiskt mod.
För några år sedan sprang jag själv framför tjurarna under encierron i Pamplona. Det krävdes onekligen ett visst mod till detta. Just den formen av mod, plus den akuta hjärtrusningen efteråt, hjälptes på galoppen av lite kyld sangría.
I Madrid satt vi så en annan kväll i solen på tjurfäktningsarenan Las Ventas och kisade ner mot den gula sanden. Något levande skulle dö på arenan också denna kväll. Det ger livet en särskild mening och intensitet att veta just detta. Alla odds vänds mot tjuren i samma ögonblick som picadorerna har söndrat tjurens nackmuskler. Det är inte vackert, men tjurarnas uselt mekaniska död i de topphygieniska slakterierna är det inte många som orkar tänka på.
Jag hade beställt biljetter till Ventas via internet. Ceremonin är uråldrig, men biljettsystemet är toppmodernt. Bredvid mig strax till höger satt en man som med dårens särskilda envishet ropade åt alla och envar: Ignorantes! Imbeciles! Det handlade om matadorens tekniska färdighet, hans skicklighet och mod. Jag försökte maka mig lite längre till vänster, bort från mannens skrän och rop, skapa lite nödvändig distans. Där, omedelbart till vänster om mig, satt förstås en mycket vacker kvinna. Vad fan gör man?
Jag satt på Ventas tillsammans med min gode vän som jag respekterar mycket. Han lämnade sin plats efter två fällda tjurar, av sammanlagt sex. Han var högröd i ansiktet. Jag tror det var av solen. Efter den första tjuren hade han vänt sig om och sagt: Detta är nu ingenting för mig.
Jag drabbades av melankoli. Ifall han sagt att det som sker på arenan är ovärdigt en human och tänkande människa hade jag tänt en cigarr och puffat rök i jämna ringar. Hans enkla ord blev nu för mig en död i de små detaljerna.
Kanske kommer jag aldrig mer kunna se en tjurfäktning. Jag trodde aldrig jag skulle skriva dessa ord.
Nils Erik Forsgård är chef för tankesmedjan Magma
