Livet ska inte levas genom appar
Jag tänker fortsätta använda min papperskarta när jag navigerar.
Toppbild: Unsplash
”What am I doing here?” heter en av Bruce Chatwins böcker. Den brittiske reseskildraren visste trots allt bättre än de flesta var han höll hus och under några år läste jag ivrigt hans böcker om avlägsna platser som Patagonien och Australien. Efter hans död kom också en storformatsbok med formsäkra färgfotografier från Västafrika och Afghanistan.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Geografi var mitt favoritämne på mellanstadiet; jag ritade detaljerade kartor och följde flodernas och bergskedjornas vindlingar genom landskapen. Sverige låg långt ut i periferin och det blev viktigt att finna sin plats i helheten. Med en växande skivsamling tog jag senare plats i en kultur med likasinnade från flera världsdelar.
Månfärder och charterresor sprängde gränser, interrailkort och internet fick oss att se oss själva som upptäcktsresande, trots att alla stigar redan var upptrampade. Sedan länge kippar de populäraste turistmålen efter luft under trycket från en global konsumism, som prickar av städer och ruiner lika målmedvetet som revolvermännen i Vilda västern ristade streck i sina kolvar.
Vi har således tagit världen i besittning, men vet vi varför vi är här?
Vi kanske inte ens längre riktigt vet var vi är. De större städerna blir alltmer lika varandra, med arkitekturen serieproducerad och alla dunkla, osäkra ytor förvandlade till hamnpromenader med espresso och Aperol. Vad värre är: snart kan ingen säga var på kartan hon befinner sig.
Häromåret var jag i Tokyo och frågade en förbipasserande tjej på trottoaren om en specifik adress. Hon tittade i min mobil, vände den upp och ner och fram och tillbaka i fåfängt sökande efter gatan som borde finnas någonstans i närheten, och till slut tvingades hon konstatera att hon inte förstod sig på hur kartan var strukturerad. Hon log och bugade och slukades av folkvimlet.
Att veckla ut en riktig karta har blivit som att be någon läsa hieroglyfer. Det sinnliga med pappret, med färgerna, strecken och symbolerna, har gått förlorat. Jag tänker på en numera avliden amerikansk journalist, som i nätets barndom oroade sig för att man i framtiden inte skulle kunna lita på källor och dokument, eftersom allt var möjligt att manipulera. Vem kunde lita på att ett original verkligen var vad det utgav sig för att vara? Han sågs väl som lite av en gnällspik, men jag minns hans blick som spjuveraktigt ogrumlad.
Vad händer med orienteringsförmågan hos den som växer upp utan handfast vägledning, utan böcker och skivor? Det ser så renskrapat ut i bostäder tömda på hyllor och högtalare. Kommer de som flyttar in att bli generationen utan minne?
Nästan allting som Monty Python gjorde var en förutsägelse om livet på 2020-talet, och det gäller också hundrametersloppet för personer utan lokalsinne. När startskottet brann av sprang deltagarna åt olika håll.
En dag fick jag besök i hemmet, nära en centralt belägen tunnelbanestation, av en journalist och en fotograf från SVT. De kom i bil vägledda av sin GPS. Ganska snart framkom det att de inte hade någon aning om i vilken del av staden de befann sig. Men de hittade rätt, gjorde sin inspelning och gav sig av i riktning mot tv-huset, var det nu låg.
Eftersom utvecklingen går framåt är det mest stofiler som bekymrar sig. Också i det förgångna förekom risker. Några läsare minns säkert ett avsnitt av Morden i Midsomer, där ett äldre par samlade dagstidningar på hög tills dessa blev till ett berg som mannen till slut välte över kvinnan och på så sätt tog livet av henne. Hon hade kanske överlevt i ett hem utan papper, fast å andra sidan kan man strypa folk med sladden till hörlurarna.
Det är möjligt att alla svar nu finns i appar som kan laddas ner, men man vill ju ogärna att livet ska vara som en app.
Tvärtom kan det vara ganska bra att ha mark under fötterna, och se sig i ett sammanhang, i förhållande till andra. Den strävan har nog ingen ålder, den är bara ett motmedel mot narcissismen som tränger på från alla håll och identifierar jaget som tillvarons främsta referenspunkt.
I QR-kodernas tid skriver jag fortfarande ut flyg- och konsertbiljetter och lägger dem i fickan i hopp om att inte likt Ferlins barfotabarn tappa mitt ord och min papperslapp. Allting sägs vara lagrat i det stora molnet, men även moln kan köpas upp, redigeras eller skingras.
Därför prasslar jag fortsatt med mina papper, tummar på skivkonvoluten, kollar avstånden på kartan. Jag vet var jag är, alltså finns jag.
***
