Livets nödtorft
Den centrala problemställningen i världsekonomin, i alla ekonomier faktiskt, brukar formuleras så här: resources are scarce, wants are infinite. »Resurser är begränsade och behoven oändliga«. Det är alltså vad som egentligen menas. Men på engelska har frasen en helt annan klang. Det hör ni ju själva: wants are infinite.
För bara hundra år sedan betydde orden children want clothes att barn inte har de kläder de faktiskt behöver. Ordet want, både verb och substantiv, kommer nämligen från fornnordiskans vanr, avsaknad. Jag tror att samma rot överlever i svenskan i ord som vanmakt, vanartad och vansinnig (alla obekvämt relevanta för den som följer nyhetsflödet i dag). I engelskan fick want tidigt betydelsen »behov«, men hand i hand med konsumtionssamhället och reklamkulturen har dess betydelse förskjutits närmare något som har mer att göra med »begär«.
Om det verkliga behovet, avsaknaden av det livsviktiga, används i dag i stället ordet need, som är släkt med svenskans »nöd«, något majoriteten av oss sällan behöver befatta oss med. Ingen av de många barn som idag saknar kläder bor i mitt hus eller, förmodar jag, i era. Hemma hos oss där läget inte är akut föreställer vi oss, liksom i engelskan, i avsaknad som want, ett vill-ha. Frasen wants are infinite framkallar alltså bilder av slit-och-slängkulturen och dess mer rumsrena tvilling köp-och-behåll-kulturen.
Butikskedjor specialiserade på förvaringssystem. En bostadsmarknad som blåstes upp av vår längtan efter walk-in-closets, hemmabio och gillestugor eller bättre tillgång till fler affärer med större utbud. Skrikande småbarn vid leksakshyllan i mataffären, stirriga kunder vid reabackarna på H&M, lördagsutflykter till Ikea, lyxbutiker i exklusiva shoppingområden, pensionärsliv på palmstränder, samlarupplagor av dvd-boxar, nya gardiner, ny mobil, ny dator, ny näsa, tre pocketböcker för priset av två, elva caffè latte för priset av tio, humidorer i höghuslägenheter och familjebilar med maxhastigheter två gånger över vad man får köra på vägarna.
Det börjar bli rätt länge sedan det fundamentala problemet i västerlandets ekonomier – offentliga eller privata – var att prioritera hur resurser skulle fördelas mellan olika behov. Våra problem i dag handlar mer om hur man ska kunna tillfredsställa våra gränslösa begär när resurserna har tagit slut för länge sedan. Earth Overshoot Day, dagen då jordens befolkning har satt sprätt på alla resurser jorden producerar på ett år, inföll i år den 23 september. Det är inte bara på finansplanet som vi lever på kredit, på lånad tid.
Det känns hemskt att ens tänka det här eftersom både ekonomiska och ekologiska kriser slår hårdare mot de svaga än mot de starka. Det kommer att bli kärvt för barnfamiljer, singelföräldrar, deltidare och frilansfolk framöver. Men på ett högre plan har alla västerlänningar varit bland spekulanterna, alla vi små och stora konsumenter som blint förlitat oss på att en magisk tillväxt skulle trolla bort just vår del av livsstilsskulden till den gemensamma potten.
En numer omodern ekonomisk teoretiker föreslog en lösning på problemet med resursfördelningen. Man skulle ta av var och en efter förmåga, och ge till var och efter sina behov. Men på bara hundra år har våra uppfattningar om både basbehov och betalningsförmåga förskjutits så mycket att hans tanke blivit nästan obegriplig. Vad behöver vi? Vad förmår vi? Eller som Spice Girls uttryckte det, tell me what you want, what you really, really want. Vi har försatt oss i en global soppa utan dess like, men innan det här är över kommer vi åtminstone att ha ett svar på deras fråga.
