Ljug eller gå under
Var sann mot dig själv, är den dummaste av alla uppmaningar. Förutom att den är en ful och dålig översättning av någonting som måste ha sett dagens ljus i Kalifornien eller däromkring, är den just … osann.
Den stämmer inte; den saknar, som det heter på klingande kanslisvenska, giltighet.
Självbedrägeriet är den mekanism som skiljer oss inte bara från djuren utan från barnen.
Utan att ljuga för sig själv genom att fragmentisera tillvarons fasor – att dela upp obehag i klart avgränsade segment – skulle en vuxen människa inte orka leva.
Jag begrundar detta varje gång jag sitter i en bil och ska korsa en landsgräns. Man startar motorn, kör tre meter, stänger av den igen. Och väntar. Och väntar.
Tio minuter senare gör man om manövern. Och så fortsätter det. Har man otur eller bara har varit dum i huvudet med planeringen kan det ta fem timmar.
Om något av länderna råkar ha undantagstillstånd eller bara en extra dålig förmiddag kan det bli det tredubbla.
Utan förmågan att dela upp detta helvete i lagom tårtbitar skulle man gå under. »Nu gick det fan så trögt här en stund, men det var säkert någon stickkontroll eller något fel på någons visum«, tänker man. »Snart lossnar det igen.«
För säkerhets skull kanske man uttalar denna besvärjelse högt, för att låta sällskapet få en slev med tröst hon också. Och är hon med på noterna svarar hon: »Absolut, det är nån glitch nu bara, det lossnar snart«.
Inte minst i det fasansfulla författaryrket ser man strategins undergörande verkan. Varför annars serier indelade i böcker, böcker indelade i delar, delar indelade i kapitel, kapitel indelade i avsnitt, avsnitt indelade i stycken?
För att det bara inte går att sätta sig vid tangentbordet en morgon och hantera att man har 1 400 sidor kvar att skriva (totalsumman för min nu färdiga serie om Ludwig Licht). Nej, man funderar på nästa scen. Man delar upp och delar av och delar in.
Det sägs om djuren att de saknar grundläggande förståelse för tidens gång. Fördelen blir att de saknar insikt om den egna dödligheten. Men nackdelen, och den är inte liten, är att de vid minsta obehag tror att detta ska fortsätta i all oändlighet.
Människan har det bättre. Människan inbillar sig att skiten snart ska ta slut.
