Löfvens avgång är högst logisk
Stefan Löfvens plötsliga avgång må framstå som överraskande. I själva verket är det ett mycket strategiskt beslut.
Det är något djupt Löfvenskt över söndagens plötsliga besked från statsministern om att han kommer att avgå i samband med Socialdemokraternas partikongress i november. Vid första anblick ter det sig överraskande, men vid närmare eftertanke högst logiskt ändå.
Överraskande eftersom samme Löfven för ganska exakt två månader sedan, i samband med den så kallade Midsommarkrisen, påstod att det vore högst ansvarslöst att avgå mitt i en pandemi. Logiskt eftersom Löfven, sin sakpolitiska senfärdighet till trots, alltid tycks ruva på en strategisk plan i syfte att rädda ansiktet.
Och rädda ansiktet är just vad han behöver göra. För att få igenom budgeten i riksdagen senare i år krävs såväl Centerpartiets som Vänsterpartiets stöd. I somras när Löfven lät sig röstas igenom av den riksdag som precis hade avsatt honom, trots att han visste att han i ett senare skede riskerade att stöta på patrull med just budgeten, sade han att han skulle avgå om den föll.
Men för att kunna erhålla detta stöd, utan att förhandla med bägge parter i det minerade regeringsunderlaget (vilket Centerpartiet krävt), hade regeringen tvingats lägga en budget som visserligen inte var framförhandlad med V (men aptitlig nog för V att svälja). Fast givetvis inte så aptitlig att den kunde få centerpartisterna att känna avsmak. En balansakt av gudomliga mått, helt enkelt. Misslyckades manövern skulle statsministern emellertid tvingas avsluta mandatperioden som den börjat - regerandes på en M+KD-budget.
Att låta sig förnedras, ytterligare en gång inom loppet av ett halvår, i samband med budgeten hade inte varit ett alternativ.
Mycket talar för att Stefan Löfven, tagen på sängen av vänsterpartisternas uppstudsighet och centerpartisternas kompromisslöshet, kommit till insikt om att budgetprocessen glidit regeringen ur händerna, att sannolikheten att få igenom den helt enkelt var för låg. Löfvens eftermäle skulle då inte enbart domineras av misslyckandet med arbetslösheten, segregationen, brottsligheten och coronan, utan också med den socialdemokratiska paradgrenen - regeringsduglighet. Han skulle framstå, och minnas, som en förlorare. Inte bara sakpolitiskt, utan också maktstrategiskt.
Eftersom Löfven deklarerade i somras att han skulle avgå om budgeten föll, och eftersom han sannolikt gjort bedömningen att den skulle komma att falla, måste det vid en samlad bedömning ha framstått som mest strategiskt att självmant meddela sin avgång redan nu. Att låta sig förnedras, ytterligare en gång inom loppet av ett halvår, i samband med budgeten hade inte varit ett alternativ. Ett sådant agerande hade ytterligare skadat förtroendet och befäst bilden av ett makthungrigt och arrogant parti. Det hade också försvårat efterträdarens förutsättningar med drygt nio månader till ordinarie val.
För borgerligheten är det inträffade både bra och dåligt. Bra då Socialdemokraternas problem sträcker sig bortom personen Stefan Löfven och således inte heller drastiskt kommer att förändras enkom på grundval av en ny partiledare. Dåligt eftersom kommande månader lär domineras av frågan om Löfvens efterträdare, eller snarare efterträdarens kön, vilket flyttar fokus från de grava samhällsproblem som sannolikt kommer att behandlas än mer styvmoderligt i väntan på en ny riktning.
Tärningen är kastad och en ny spelplan i vardande. Väl spelat, Löfven!
