Löfvens lönlösa livlinor

Veckan hann knappt börja innan den hade gått till svensk politisk historia. På tisdagen utlöste sverigedemokraterna regeringskris när de meddelade att de tänkte bryta mot praxis för att fälla den rödgröna budgeten i riksdagen.

Sverigedemokraterna vill dessutom inte bara göra så mot den rödgröna regeringen, utan kommer försöka fälla varje regering som hädanefter inte dansar efter deras rasistiska pipa.

Det är en obehaglig uppvisning i sverigedemokraternas maktfullkomlighet och vilja att söndra. För vad de är ute efter är en politisk terror som kan försätta Sverige i en dyr låsning, med regeringar vars budget fälls två gånger om året. Partiet lär knappast resonera annorlunda efter det extra val som nu blir resultatet av deras söndrande.

Exakt vad Stefan Löfven kunde ha gjort för att undvika den här situationen är svårt att säga. Men jag kan önska att de rödgröna skulle ha bundit sig hårdare vänsterut. Inte hållit ut den där handen till de borgerliga partierna hela tiden. Utan låtit exempelvis folkpartiet få bryta ihop efter valet och komma igen med en ny partiledare, i stället för att ha gett Jan Björklund en sista livlina att hålla sig fast vid i form av att ständigt få nobba Löfvens inbjudan.

Kanske hade det gett regeringskris tidigare. Kanske inte.

Åtminstone hade det funnits beslutsamhet. Integritet. Och en konflikt.

Allt det där som valrörelsen saknade.

För inför höstens val förde Magdalena Andersson kampen om den ekonomiskpolitiska trovärdigheten på Anders Borgs planhalva. Socialdemokraterna lyckades heller inte prata om a-kassan på ett sätt som vann mot alliansens »bidragslinje«. Och miljöpartiet la sitt krut på att tävla mot sverigedemokraterna i stället för att prata miljö.

Vilken politik man egentligen har vunnit mandat för att föra är inte klart och de rödgrönas reformagenda är klen. Att den senaste tidens politiska samtal har dominerats av taktik i stället för politik är talande.

De stora förlorarna är de människor vars bristfälliga livsvillkor inte toppar den politiska agendan. För maktkamp i riksdagen eller inte – över 400 000 personer är fortfarande arbetslösa. Och arbetslöshetsförsäkringen är fortfarande så trasig att många blir fattiga när de förlorar sitt jobb.

Härom dagen låg ett brev på min hallmatta med frågan »Tjänar du mer än 19 500 kronor i månaden?« tryckt på kuvertet. Jag förstod direkt vad det var och blev så arg att jag kastade det oöppnat.

Sen plockade jag upp det och läste det ändå. Mycket riktigt var det ett erbjudande från ett försäkringsbolag om att teckna en privat inkomstförsäkring om jag blir arbetslös.

Att a-kassan har gått från att vara ett gemensamt trygghetssystem till att bli en privat möjlighet för dem som har råd blir knappast tydligare än så. A-kassans tak har inte höjts sedan 2002 samtidigt som vi har haft löneökningar och inflation. Det har urholkat värdet på försäkringen för alla som tjänar en okej lön och den slutar därmed vara ett trygghetssystem som är relevant för de flesta. Folk drivs då mot att skaffa sig privata lösningar i stället.

Men då får de med högst arbetslöshetsrisk en försäkringspremie som antingen är så dyr, eller en försäkring som är så dålig, att många blir utan inkomsttrygghet. De med stor chans att alltid jobba, däremot, kan vara fullt försäkrade till en billig peng.

Att de rödgröna vill höja taket i a-kassan är därför bra. Eller: allt annat hade varit under all kritik.

Att Andersson däremot inte vill indexera taket i a-kassan, något som skulle säkra försäkringsvärdet mot just en ny framtida urholkning, är däremot obegripligt.

Att vilja ha kontroll på utgifterna om det skulle bli en lågkonjunktur håller inte som argument. En god a-kassa är nämligen smart när ekonomin vänder nedåt eftersom det håller människors köpkraft uppe och därför dämpar konjunktursvängningen.

Inte heller duger argumentet att vilja skapa »reformutrymme« genom att låta bli att höja taket, för att på så sätt strama åt bakvägen. Det är bara odemokratiskt.

Borg brukade skrämmas med att så många tusen jobb skulle försvinna om a-kassan höjdes. Allt enligt »bidragslinjen«. Ekonomer som har granskat finansdepartementets beräkningar på uppdrag av A-kassornas Samorganisation visar dock att Borgs siffror är överdrivna och osäkra.

Andersson kan gott spela på vänsterns planhalva. »Bidragslinjen« går att besegra.

För att de rödgröna ska komma starkare ur det extra val som nu ska hållas måste de ha kraft att gå ut till väljarna och söka ett mandat för den politik de faktiskt tror på.

För övrigt har EU-kommissionen kommit fram till att den inte bör besluta om en gemensam lägstalön för alla EU-länder. Det är bra. Lönebildning är en nationell angelägenhet.