Lös uppgiften!
Svenska chefer är bra. Vid en internationell jämförelse, alltså. Inte som hierarkiska tyskar, prestigefulla fransmän, snackiga engelsmän eller finnar som pekar med hela handen, men aldrig öppnar mun. Nej, vi svenskar är chosefria, lösningsinriktade och duktiga på att bygga team. Alla ska me’! Det har i alla fall jag hört så ofta att det har stelnat till ett axiom i mitt huvud. Men finns hårda fakta som underbygger postulatet?
På rak arm kommer jag inte på fler än en handfull landsmän som sitter på toppen i riktigt stora utländska företag. Lite märkligt, kanske, med tanke på att Sverige har så många multisar per invånare. Snabbinventeringen ger i varje fall ingen känsla av att chefer är en lika eftertraktad exportvara från Sverige som papper, lastbilar och gruvutrustning.
Google kommer hur som helst med uppmuntrande besked. För fem år sedan undersökte jobbsajten Stepstone cheferna i sju europiska länder. Svenskarna var bäst. I alla fall på att uppmuntra och ge beröm. Tyskarna var sämst. Å andra sidan fick ett annat rekryteringsföretag, Kelly, motsatt resultat 2006. Då hamnade svenska chefer sist av 28 undersökta nationaliteter, efter italienare och turkar. Bäst var mexikaner och jänkare. Fast jag vet inte om någon av dessa undersökningar säger något väsentligt. De mäter väl snarast hur bra de anställda tycker om sina överordnade. Inte hur bra cheferna är på sina jobb.
Nyligen åt jag lunch med vd:n för ett stort och känt svenskt företag. Han la fram en oväntad tes. Nämligen att magasin som Chef, Du & Jobbet, Karriär och liknande – liksom för den delen affärstidningarnas ledarskapssidor – inte bara är dålig läsning för chefer utan direkt skadlig.
– De skriver bara om vad chefen ska göra för att de anställda ska må bra. Och en del om vad chefen ska göra för att må bra själv. Men aldrig om det som är chefens viktigaste jobb, nämligen att lösa en uppgift och leverera resultat.
Och det är ju faktiskt oroande om en generation svenska chefer skolas in i föreställningen att chefen är en sorts trivselminister som har medarbetarnas välbefinnande som primärt ansvarsområde. En som beordrar fredagsmys, kick-offs och team building, men aldrig övertid.
Inte så att chefen ska vara en okänslig fähund. Det säger sig självt. I ett kunskapssamhälle som vårt där jobben blir allt mer komplexa når en manager som motiverar och leder medarbetarna så att dessa överträffar sig själva med all sannolikhet bättre resultat för gruppen än misantropen.
Men chefen måste ställa krav på medarbetarna, helst mätbara och gärna höga. I onsdags pratade Volvos ordförande Carl-Henric Svanberg i DI om vad bolagets nye vd Martin Lundstedt har gjort för att få upp lönsamheten – och aktiekursen. Svanberg beskrev Lundstedt som en god ledare och en stor inspiratör. Men det viktigaste var inte det, utan att han har decentraliserat resultaträkningen. På vanlig svenska betyder det att mellanchefer på många håll ute i organisationen får ett eget resultatansvar. Det blir plötsligt väldigt tydligt vad som förväntas av dem.
Vi hör ständigt att den psykiska ohälsan skenar. Människor är utarbetade. De går in i väggen. Inte sällan anges allt högre krav på jobbet som orsak. Men tänk om det inte är där skon klämmer. Tänk om dagens chefer är så rädda för att ställa tydliga krav att medarbetarna inte vet exakt vad som förväntas. Och att den osäkerheten, parad med oviljan att prata uppriktigt med anställda som underpresterar, skapar ångest
Svenska chefer kanske inte är så exceptionella när allt kommer omkring. De kanske är för mesiga.
