Lugna er – demokratin överlever ett maktskifte
Galoscher på anbefalles. Det kan bli kladdigt på trottoarerna när vänstern ska hantera sin besvikelse över valresultatet.
Toppbild: Edvard Munch
På valdagen gjorde Aftonbladets Susanna Kierkegaard en prognos om sitt mående vid eventuell förlust: "Än finns ingen anledning att kräkas. Håll dig åtminstone till måndag morgon." "Var fjärde snubbe har röstat på SD? Jag fick just upp lite spya i munnen", twittrade Expressens Lars Lindström.
Även Jonas Gardells mage har gett sig till känna i valrörelsen: "Det vänder sig i magen på mig och jag vill kräkas." Detta efter ett flyktingpolitiskt utspel av SD. Dock ska sägas att själva spyreflexen föranleddes av tankar på den barbariska behandling som drabbar homosexuella i vissa länder.
Förresten, ordet besvikelse, det tar jag tillbaka, det är för svagt. Vi talar snarare om trauma, nu när söndagens Machtübernahme ska bearbetas.
Författaren Martina Montelius talade redan före valet ödesmättat i sin kulturpodd med Gunilla Brodrej om det oerhörda dråpslag en blå seger skulle innebära. Och kulturmannen Sigge Eklund vädjade i sin och Alex Schulmans podcast till sina många lyssnare att rösta på något – vilket som helst! – av de partier som avvisar allt samarbete med SD.
Ett slags etablissemangets proteströst, alltså. En missnöjesröst mot ett missnöjesparti.
Jan Guillou drev samma linje i Afton bladet när han skrev att "en stackars socialist måste förstås rösta för demokratins överlevnad, det vill säga mot de blåbruna". På själva valdagen lät han förvisso något mer avspänd: "Det blir absolut inte som 1933, när de första koncentrationslägren stod klara redan efter någon månad." Men, skriver han, ett SD vid makten kommer att straffa journalister som avslöjar fel saker, rensa bibliotek från olämplig litteratur, förbjuda Prideflaggor med mera.
Allt detta vore ju förfärligt: spyor, diktatur. Men måste det gå så illa? Flera av de här människorna känner jag. Jag ömmar för dem, och för deras magar. Jag vill skänka dem tröst.
Låt oss därför prova tanken att demokratin står pall ett tag. Rentav så länge att de som röstat fel/okunnigt/naivt har chans att ändra sig 2026 (eller i ett extra val). Har den kanske i vissa avseenden till och med tagit några myrsteg framåt?
- Att 20 procent av väljarna – varav många lär vara pålitliga demokrater i form av gamla socialdemokrater och moderater – får en plats vid maktens bord, går faktiskt att se som en demokratisk vinst.
- Att en väljarkår som år efter år i konsistenta mätdata från cirka 1990 (SOM-institutet) efterfrågat mindre invandring denna gång faktiskt blivit lyssnade på, rimmar också på demokrati. Inte minst givet ledande partiers så ofta usla svar på svåra frågor. Färskt exempel från SVT dagen efter valet: Framträdande socialdemokraten Daniel Färm hävdade där att S har svar på segregationen, men inte SD. Ursäkta, men ingen lär ha uppfattat det svaret.
- Att SD går framåt i fyra av sex Skånekommuner där de ingår i maktkoalitioner, antyder att de inte per automatik är olämpliga att ta ansvar.
- Att Kristersson, Pehrson och Busch skulle låta sig köras över av Jimmies gäng i demokratiskt känsliga frågor bär inte sannolikhetens prägel. Erlanders och Palmes och Carlssons socialdemokrati blev inte antidemokratisk av att samarbeta med kommunister.
- Trenden för ”högerpopulistiska”/”nationalkonservativa” partier brukar peka ner, och i alla fall inte upp, när de axlar ansvar.
- SD:s prat om återvandring och att föräldrar kan mista uppehållstillstånd för barnens misskötsel (kollektiv bestraffning), har kallats både rasistiskt och odemokratiskt. Men principiellt har de inte kommit med något nytt. "Demokratiska Sverige" bjussar redan på återvandringsbidrag. Och enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen kan föräldrar bli skadeståndsskyldiga för vad barnen gjort.
- Dagens SD har en hård utslängarpolicy för rasistiska uttalanden. Och Jimmie Åkesson betonar en inkluderande svenskhet, där hudfärg och bakgrund ej tas i beaktande.
- SD slutade fördubblas när de andra partierna anpassade retorik och politik i deras riktning. 2018 växte deras väljarandel med cirka 35 procent, efter halvhjärtad anpassning från främst M, S och KD. I år, med mer helhjärtad anpassning, växte SD:s väljarandel med mindre än 20 procent. Det är alltså inte självklart sant att Kristersson öppnat dammluckan för SD genom att bjuda in dem i värmen.
Den lucka som nu öppnats gäller alltså snarast en traumatiserad vänsters förbindelse mellan mage och mun. Jag påminner därför om galoscher!
***
Läs även: Förlorare är vi allihopa
