Lycka till med att id-märka alla katter
Det är en fin tanke att registrera och märka katter men de kommer göra som de själva vill ändå.
Toppbild: Unsplash
Det talades om en kattkris. Det var i Finland under pandemins mest intensiva dagar.
Ja, just det, om en kattkris.
I Finland avancerade ett så kallat medborgarinitiativ till riksdagen. Med fler än femtiotusen signaturer. De signerande ville få bukt med okontrollerad förökning (av katter) och de ville att alla katter ska registreras i ett nationellt register och märkas med identifikation.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Tanken bakom var på alla sätt god och förståelig. Sverige hade varit föregångare i ärendet. Här är märkning och registrering av katter hos Jordbruksverket lagstadgat sedan början av detta år. Katten har jämställts med hunden, i vårt alltigenom egalitära tidevarv.
Och visst, varför inte? Cirka tiotusen katter landar varje år i olika djurskyddshem, bara i Finland. Människors behov av omedelbar tröst är lika stor som tålamodet är kort. Men vad sedan gäller själva märkningen av katterna säger jag bara: lycka till.
För det är ju ett ofrånkomligt faktum att katter, i motsats till sina ägare, inte är sentimentala till sin natur. Katter ser ner på oss i motsats till hundarna som ser upp till oss. Katterna skulle dessutom ha ihjäl oss alla om de bara kunde. Kattens lojalitet sträcker sig sällan längre än till nästa måltid, förutsatt dock att just den måltiden är mycket fin och mycket smaklig.
Kärlek till katter är förenat med vissa paradoxer.
Författaren William S. Burroughs skrev en gång en bok som heter The Cat Inside. Det är sannolikt den bästa bok han någonsin skrev. Långt tidigare hade han, i misstag som det skrivs, tagit livet av sin andra hustru. Senare skulle Burroughs gråta offentligt över risken att hans katter i Texas kunde dö i en möjlig kärnvapenkatastrof.
I trädgården utanför sitt hem i Key West i Florida hade Ernest Hemingway ett femtiotal katter. Det sägs att han kunde namnen på dem alla. Hemingways katter hade en egenhet. De var så kallade polydakter, det vill säga de hade alltför många tår.
En katt har normalt fem tår framme, men polydakterna har sex. Hemingways katter hade sex tår framme, ibland också fler än normalt där bak. Det sades bero på inavel. Hos människan tar sig inavel andra
uttryck. Det vore kanske enklare om människan också i detta hänseende vore lite mer lik katten.
Stig Dagerman skrev en gång att den som aldrig haft en katt, ja, den har aldrig haft nånting. Med åren har jag börjat tro han kanske hade rätt.
I mitt liv har det funnits två katter. Det är länge sen, och om katten F finns inte så mycket att säga. Han fräste bara inför dammsugaren och han sökte endast värme.
Katten T kom in i mitt liv i början av 1980-talet. Han kom som en virvelvind om hösten. Han trodde ingenting om människan. Jag tror att han innerst inne, trots en stoltserande yta, också var rädd för småfåglar.
När T tog ihop med andra katter var hela kvarteret i uppror, inte minst människorna. T var kungen på kattberget, ständigt på jakt efter veklingar.
En vacker vårdag tog vi manligheten av T. Han såg lite dyster ut när han vaknat till liv efter narkosen, men jag har ändå alltid undrat om han kanske inte lurade veterinären på något sätt. På vårarna kunde han försvinna och vara borta flera dagar i sträck och sedan komma tillbaks till matskålen lite skuldmedveten och lägga ner en nyfångad mus på köksgolvet.
Det där med musen tog jag som en liten blinkning, från en frass till en annan. En vacker vårdag försvann katten T. Han var borta länge. Flera veckor senare fann jag honom liggande vid en dikesren, utsträckt på sida. Han levde, men inte mycket, och han kved dovt av malande smärta.
Jag har alltid undrat varför han kom tillbaks igen, eller kanske snarare vart han var på väg, den där dagen när orken slutligen tröt.
Vi lade honom under ett träd i vår trädgård. Jag hoppas att han ligger väl.
***
Läs även: Katter tar oss igenom den trista månaden
