Lyckliga familjen

Jag kan inte se mig mätt på bilderna av familjen Obama. Jag är förhäxad. Långa, snygga, intelligenta och karismatiska … och i motsats till exempelvis Hollywoodföräldrar ser de aldrig jäktade ut. Barnen är vakna och artiga, har humor och umgås avslappnat med vuxna. De bäddar sina egna sängar – även i Vita huset. Det riktigt rycker i äggstockarna på mig när jag tittar på dem.

Det var nu inte runt kärnfamiljen jag själv planerat livet. Jag har frånskiljda föräldrar, en mamma, en styvmor och en faster i närkretsen, en biologisk bror, en ex-styvbror, kusiner som är som syskon för mig. Vi var ofta många runt middagsbordet, sällan med samma efternamn. Vi var himla lyckliga.

Men Obamabilderna från kampanjen är imagereklam för kärnfamiljen som går rakt in i hjärnan. Kära Gud, tänker jag, ge mig en smart, lång och framgångsrik man som inte försöker sabo­tera min karriär och två hela och rena barn som lägger sig klockan åtta.
Ja, ja. Jag vet. Naturligtvis är bilderna regisserade. De är utvalda för att kontra en amerikansk föreställning som inte är riktigt rumsren men ändå måste bemötas. I »Att våga hoppas« skrev Obama förnuftigt och utan fördömande eller hysteri
om att familjebilden i USA i dag är stadd i förändring. Om att kärnfamiljen särskilt bland svarta kanske är på utdöende. Han vet garanterat att det har varit till hans fördel att vara en anomali i ett land där frasen »afroamerikansk familj« normalt framkallar bilder av en singelmorsa på bidrag med ena sonen i fängelse, den andra i Irak och en tonårsdotter på smällen.

Att Obamakampanjen inte ville dras med den bilden är begripligt. Den as­­so­cieras för lätt till medelklassröstarnas rädsla för droger, omoral och social kollaps. Därför var det viktigt att påminna oss om att Obamas singelmamma var vit. Därav talet, tidigt i kampanjen, om hur ofta svarta fäder i USA sviker sina barn. Därav alla dessa bilder på drömmarnas kärnfamilj. Och därav Obamas skämt (som blir roligare ju mer man tänker på det) att Fox News senaste skandalrapport avslöjat att han är far till två inomäktenskapliga afroamerikanska barn. Sarah Palins gravida tonårsdotter Bristol blev ett lyckoskott i sammanhanget. No Baby Mama Drama for Obama! Här var det family values för hela slanten! Att kampanjen på köpet genomförde den viktigaste omprogrammeringen av nationella förväntningar sedan Bill Cosby var ett plus.

Det är alltså intressant att Obama redan under valnatten såg till att under­minera kärnfamiljsbudskapet som tjä­nat honom så väl. Genast efter talet förvandlades den afroamerikanska kvartetten till en klunga. Plötsligt stod Michelles bror där, och en mas­sa andra människor som i bildtexter bara identifierades som »familjemedlemmar« . I så strikt koreograferade sammanhang har otydlighet en enorm makt. Bland alla tanter och kusiner och Joe Bidens gamla mamma öppnades så en plats även för min erfarenhet av vad en familj är. Vem vet – kanske stod det till och med en afroamerikansk singelmamma inför de hurrande massorna den kvällen.

Nu flyttar barnen Obamas mormor, mrs Robinson, in i Vita huset. Det var nämligen hennes hjälp med barnen som möjliggjorde för den perfekta kärnfamiljen att driva en natio­nell valkampanj. Hon öppnar för en ny front i mommy wars, »mammakrigen«, de amerikanska karriärkvinnornas och hemmamammornas mediala värde­konflikt. Och hon blir en utmaning för de familjekonservativa. Ingen kan ju argumentera emot en hårt arbetande älskad mormor – inte ens när hennes närvaro är en ständig påminnelse om att en familj til syvende og sidst kan se ut lite hur som helst.