Lyssna inte på Bildt
Det fanns en tid när det svenska etablissemanget ansåg sig vara en förebild för världen. SAF:s och LO:s chefer, Bertil Kugelberg och Arne Geijer, skickades för allmänna medel utomlands för att propagera för den svenska modellen. »Bi lajk Sviden«, var budskapet.
Det var löjligt, skulle det visa sig, att prisa Sverige som föredöme. Men det hindrar inte vårt lands stämma i världen, [[Carl_Bildt|Carl Bildt]], att i en artikel i bland annat The Arab Times (!) skryta om sina insatser som regeringschef under den svenska krisen 1991–1994.
Eftersom krisen framför allt orsakades av Carl Bildts halsstarriga vägran att släppa den fasta växelkursen på kronan handlar det nu om att mordbrännaren stoltserar med sin skicklighet som chef för brandförsvaret.
Jag skrev i december 1991 en artikel i Aftonbladet med rubriken »Med Bildt mot Poltava«, där jag krävde att Sverige skulle släppa den fasta växelkursen. I november 1992, sedan marknadskrafterna tömt den svenska valutareserven, släpptes kronan.
Låg Bildt bakom beslutet att låta SEB växla in sina utlandslån den 19 november 1992, när kronan redan var förlorad? På den tiden var Riksbanken inte självständig utan lydde regeringen. Skattebetalarna fick överta SEB:s valutaförluster en minut före slutsignalen.
»Vi kunde ju inte låta Wallenbergarna gå omkull«, lär dåvarande finansministern Anne Wibble senare ha urskuldat sig.
Riksdagen borde tillsätta en sanningskommission med uppdrag att redovisa vad som hände.
»Varför gjorde inte England som Sverige – försvarade valutakursen in i det sista«, frågade man Englands finansminister Norman Lamont. »We used our common sense«, blev svaret.
I december 1992 kom jag igen i Aftonbladet under rubriken »Nu är vi i Poltava, Bildt!«. I artikeln kritiserade jag Riksbankens politik att inte sänka räntan sedan kronan nu fått en marknadsvärdering. På den tiden var Riksbanken inte självständig utan lydde regeringen.
Dåvarande bankministern [[Bo_Lundgren|Bo Lundgren]] har i sin bok »När bubblan brast«, (sidan 276) under rubriken »Högräntefällan«, redogjort för vad som hände: »När kronan väl föll fritt sänkte Riksbanken marginalräntan till 12,5 procent [...] Det var i sanning en hög ränta [...] Det innebar att den korta realräntan i Sverige var 7,5 procent – mitt i en extrem lågkonjunktur.«
Bo Lundgren sade till en av mina goda vänner att det var Bildt och Wibble som mot Lundgrens bestämda avrådan höll fast vid högräntepolitiken som knäckte många goda företag.
Claes Arvidsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, har i en läsvärd bok försökt redovisa vad Olof Palme ställde till. Det var inte lite, så boken blev på 580 sidor. Men den olycka som kanske kostat Sverige mest är inte redovisad. Nämligen att Palme genom sin animositet mot Bildt kom att göra denne till både partiledare och därmed senare statsminister.
Som utrikesminister gör Bildt nu bort sig i stort som smått – från att jämställa Putin med Hitler till att mobba ambassadören Lars Danielsson. Som demokrater är varken Putin eller Saakasjvili övertygande, men Georgiens president har till skillnad från sin ryske kollega uppenbarligen en skruv lös. Flera av EU:s utrikesministrar har också kraftigt tagit avstånd från Bildt.
Sverige riskerar nu att få samma relation till Ryssland som vi hade till USA under Nixons och Palmes tid. Bildts klavertramp skadar svenska intressen. Ryssland var före kommunismen vår största exportmarknad, och kan bli det igen.
