M behöver inte ett idéprogram
Idéer har ungefär samma relation till praktisk politik som hövisk kärlek har till gruppsex: det finns en koppling, men den är avlägsen och svag. För någorlunda väluppfostrade personer finns en annan likhet. Precis på samma sätt som det är mindre genant att tala om hövisk kärlek än om gruppsex, känns det tryggare att tala om idéer än om politisk praktik.
Och nu ska Moderaterna ta fram ett nytt idéprogram.
För att gå rakt på sak: Moderaterna har just genomlevt sin största besvikelse sedan Bo Lundgren. Ett år före valet var den allmänna meningen att bara en naturkatastrof kunde hindra Ulf Kristersson från att bli statsminister. Men den naturkatastrofen låg inbäddad i själva Alliansen och hette Annie Lööf. Inget alliansparti, Moderaterna inräknat, förmådde desarmera hotet i förväg. Strategin var helt enkelt att hoppas på ett mandat mer än de röd-gröna.
Så blev det inte.
Det är säkrast att låta det vara osagt om Moderaterna någonsin hade en egentlig chans att förhandla till sig statsministerposten, när valresultatet väl var ett faktum. Det fanns och – i någon mening – finns visserligen en nästan 60-procentig majoritet mot en socialdemokratisk regering i riksdagen. Det är historiskt. Men Centerns benhårda bindning till decemberöverenskommelsen, som fortfarande styr mittenpartiernas agerande, har i praktiken satt parlamentarismen ur spel. En regering tillåtas numera regera, trots att den har riksdagen emot sig, så länge det gagnar det allt överskuggande målet att frysa ut Sverigedemokraterna.
Så kanske var tanken på en moderat statsminister död redan den 10 september förra året, oavsett vad Moderaterna gjorde. Men, å andra sidan, kanske inte. Alldeles klart är att Moderaterna själva inte trodde det. De närde i månader vad de ansåg vara en ganska välgrundad förhoppning om att ändå kunna ta hem spelet. Under alla omständigheter var den segdragna kamp som följde på riksdagsvalet inte i första, eller ens i andra hand, en kamp mellan idéer och ideologier. Det var en maktkamp. Olika politiska strategier ställdes mot varandra. Det positionerades, spelades ut, bluffades, fintades och synades.
Det var, kort sagt, en fråga om praktisk politik. Och Moderaterna förlorade.
Mitt i den stora oreda som svensk partipolitik blivit, var alltså en sak precis som vanligt: ingen slår Socialdemokraterna i politiskt rävspel. Det gamla maktpartiet spelade på Centern och Liberalerna med välrepeterad skicklighet. De svarade med innerlig resonans. Moderaterna fann inget sätt att bryta konserten.
Återigen: kanske fanns det inget sätt att göra det på. Socialdemokraterna hade gjort ett gott förarbete. De visste att de var chanslösa, om inte Sverigedemokraterna isolerades. De visste, å andra sidan, att Alliansen var chanslös om beröringsskräcken till SD hölls vid liv. De lyckades göra priset så högt för att låta SD:s väljare påverka regeringsbildningen, att det egentligen bara fanns en möjlig väg framåt. Anna Kinberg Batra försökte bryta spelet genom att föreslå en gemensam alliansbudget, men vid det laget hade Socialdemokraterna redan satt dagordningen till den grad att det förslaget bara resulterade i borgerlig splittring.
Vad gäller idéer fanns minimala problem inom Alliansen. Centerns 73-punktsprogram kunde i nästan varje avseende ha varit Alliansens gemensamma. Moderaternas och Kristdemokraternas budget, som riksdagen röstade igenom vid lucia, kunde ha varit en alliansbudget. Det var inte där Moderaterna misslyckades. Det var i det praktiska politiska handhavandet. I själva maktstriden.
Moderaterna behöver tänka framåt och utveckla sina idéer. Den andra regeringen Reinfeldt drabbades av idémässig soppatorsk. Därefter gick Moderaterna vilse i DÖ. Balansen mellan det liberala och det konservativa behöver ständigt masseras, för att hålla ihop och bevara vitalitet. Dessutom är den politiska oredan tecken på underliggande, strukturella förändringar. Samhällskontraktet behöver omförhandlas, för att komma bort från polarisering och grälsjuka.
Allt detta kräver idéer och övertygelser. En karta, helt enkelt, för att kunna staka ut riktningen. Så, visst, det är väl ingen dum idé att Moderaterna sätter sig ner och tänker.
Men partipolitik är ingen tankesmedja. Det är ett maktspel. Och det som gick snett i höstas kommer inte att rättas upp med visioner och värderingar. Moderaterna får gärna tänka, men de behöver bli bättre på hantverket, om de ska repa sig och återta initiativet. Varsågod, den idén får ni gratis.
Johan Hakelius, politisk chefredaktör. Läs hans artiklar för Fokus här.
Läs mer:
De ska ta fram M:s nya politik
M: Vi borde hålla oss åt höger
