Må alla skolbarn få lärare som Hjördis

Kastanjeträden stod överfulla. På trottoaren såg och hörde jag skolbarn. På väg i sina sommarkläder. Terminens första lektioner verkade fylla dem med glädjeljud.  

Några dagar tidigare hade jag i källaren förstrött rotat i en nött hattlåda full av gamla vykort och fotografier, och även hittat ett skrivhäfte. Ljusblått var det. Oä läste jag på omslaget med stora versaler. Från den högsta punkten inne i o:et ner till den lägsta hade jag ritat ett kompakt streck, och två sneda stödbjälkar. O:et var förvandlat till ett peacemärke. För säkerhets skulle hade jag skrivit Peace på fem ställen. 

Årtalet 1972 hade jag präntat ner under ett av märkena. Jag gick i femman och på mer än femtio års avstånd kände jag igen min handstil. Den var redan då ojämn och ful, men mer läsbar än i dag. Den information jag hade fyllt häftet med fick mig ur fattningen. Jag läste att Alpernas toppar var högre förr. Och att i Rhendalens vinkällare var damerjangerna fyllda, och att i Holland var de södra delarna hårdast drabbat av deltat. ”Holländarna säger att Gud skapade jorden och holländarna skapade Holland”. I Schweiz hade lavinerna ett år, 1951, dödat 400 personer. På nästa sida hade jag skrivit om den oövervinnerliga spanska armadan, som besegrades av engelsmännen. Och om Frankrike, om Paris, att tunnelbanan där var finare än i Sverige. Och att fransmännen drack mycket mineralvatten. Det var sådant fröken hade berättat. Hon var kvick, påhittig och kunde berätta fantastiska historier om allting. Varenda pojke i klassen var kär i henne. Hjördis hette hon, och var så snygg att man kunde dö. Gift var hon såklart. Hennes man, hade hon berättat, var lång. Och hette Jan-Erik. Hon uppmanade oss att lägga det på minnet. För då, sa hon, skulle vi aldrig glömma att Ölands fyrar hette Långe Jan och Långe Erik, och aldrig glömma vilken fyr som stod på vilken udde.  

Jag bläddrade igenom hela häftet, det var som att varje ord väckte ett nytt minne till liv. Jag läste att vi lärt oss att Tysklands största sjö, Bodensjön, var lika stor som Hjälmaren, och att många bilar tillverkades i Köln. I det blå häftet hade vi i också fått i uppgift att skriva om oss själva och vår bänkkamrat. Min bänkkamrat hade samma förnamn som jag.  ”De var en gång två killar”, hade jag skrivit, ”dom hette Mats och var smarta, dom gick i 5:an och de hade en lös tand och var så glada, och var i trotsåldern och på lördag så såg dom på Nybyggarna”.  

En annan dag hade fröken uppmanat oss att gå ut till arbetsplatserna i Sätra, där vi alla bodde, och fråga dem som jobbar där vad de gjorde på dagarna. Plötsligt erinrade jag mig till och med vädret den dagen, bister vårvinter, och skrivhäftets informationer gav den bortglömda minnesbilden lyster och konturer: Vi fick veta att på Bilprovningen ”här provar man bromsarna på bilen. Här har man slangar för avgasrören för att det inte ska vara så mycket avgaser i lokalen. De tjänar 2000 kronor i månaden och dom är nöjda med lönen. Staten äger 52 % av aktierna” 

På Esso sålde man bensin för 10 000 kronor om dagen, det motsvarade 5 000 liter och Esso hade 1500 bensinstationer i Sverige. På det nya amerikanska dataföretaget Honeywell fick vi veta att ”fördelen med en datamaskin är att den är snabbare än en människa. Det fanns något som hette hålkort och något som kallades programmeringskort också och 390 personer arbetade på det ”multinationella” företaget i Sverige, 250 av dem i Sätra. 

Dagar för längesen fick färg och must och innebörder igen och jag såg barnen under kastanjerna på väg till terminens första skolvecka och hoppades att deras lärare var av samma kaliber som min Hjördis. 

***

Läs även: Det handlar inte bara om att vilja

Läs även: Valet som förändrade allt