Må dåligt i en bättre värld
Nyligen gick det att läsa en intressant spådom om 2018 på DN:s ledarsida. Från Evelyn Schreibers penna kom en förhoppning om att det år vi nyligen steg in i också ska bli systerskapets förlovade år, i spåren av #metoo.
Schreiber är knappast ensam om att hysa förhoppningar av det slaget. Det intressanta är dock inte att hon hoppas att saker och ting ska förändras till det bättre, utan vad det är hon hoppas på. Schreiber påpekar att män sällan kan mäta sig med kvinnor själva, när det gäller konsten att just mobba, förminska och trakassera kvinnor. Nog är detta sant; sociala interaktioner kvinnor emellan är ofta, om vi ska vara ärliga, lite av en svart låda för de flesta män. Denna brist på kunskap är dock inte direkt något som håller oss vakna på natten, därför att de flesta män helt enkelt inte bryr sig om vad kvinnor gör eller inte gör sinsemellan.
Det ligger något mycket sympatiskt, men också något ganska sorgligt, i förhoppningen att 2017 års största hashtag också ska lösa problemet med kvinnor som mobbar varandra. Här någonstans lurar vår tids mest förföriska dröm. Det hegemoniska löftet i vår senmoderna kultur är att den mänskliga belägenhetens alla avigsidor enkelt går att fixa. Där buddhismen menar att livet som sådant är lidande, så menar vi i väst numera tvärtom: livet, det är bara lycka och självförverkligande, och allt det lidande vi ändå ser en bugg i programvaran, en inkräktande fluga som blott behöver fördrivas från universums soppa för att äntligen göra människan hel och lycklig.
Är det inte fascinerande, detta med att vår tids radikalism – mot allt från strukturell rasism till smala underklädsmodeller på tunnelbaneaffischerna – ständigt varvas med så mycket besvikelse och desillusion? Att #metoo skulle kunna lösa en begränsad sak – detta med mäns sexuella trakasserier mot kvinnor – räcker liksom inte. En verklighet utan trakasserier skulle självklart vara bättre, men den skulle fortfarande vara en tråkig, vardaglig verklighet, och i detta fall talar vi om en verklighet där kvinnor stundtals inte står ut med varandra, eller med sig själva. Vad är det att nöja sig med?
Ju mer jag tänker på saken, desto mer slås jag av att det finns en mycket stor fördel med att vara man i dagens politiska klimat, en fördel som vi nästan aldrig tänker på. I en tid där i princip hela vårt politiska samtal kretsar kring att hålla räkningen på vem det är mest synd om så hamnar män alltid längst bak i kön när det utlovas frälsning och bättring. Den man som i dag försöker klaga på att dennes problem inte tas på allvar, att även män beter sig dåligt mot varandra, att även män kan känna sig deprimerade eller ensamma eller förfördelade eller kan behandlas orättvist av kvinnor, han får raskt höra att det bara är att sätta sig ner och hålla mun. Världen är orättvis; lär dig hantera detta i stället för att sitta och klaga sekunden du inte får allt du vill ha!
De som det är riktigt synd om i vårt samhälle får inte denna behandling; i stället får de höra att allt snart kommer att bli bra, och att alla lidanden och orättvisor snart kommer vara borta. När bara patriarkatet, eller den strukturella rasismen, eller aversionen mot överviktiga äntligen försvinner, då kommer det inte finnas några tårar kvar. Så lyder förhoppningen, så lyder det löfte om frälsning folk klamrar sig fast vid i vår postreligiösa tid.
Jag tror faktiskt att män – och detta är ju minst sagt ganska ironiskt – drar det överlägset längsta strået i dagens radikala diskurs. Män lovas sällan eller aldrig någon nära förestående frälsning från världens alla nesor; de blir tillsagda att helt enkelt vänta tills alla andra som faktiskt förtjänar frälsningen fått sin. Men tänk om den check vi ständigt utfärdar till alla som det är synd om egentligen saknar täckning och inte kan betalas?
Tänk om avskaffandet av könsmaktsordningen, eller den strukturella rasismen, eller hatet mot feta, eller cisnormen, eller vad som helst, faktiskt inte är samma sak som frälsningen, som livet utan tårar? Tänk om det enda vi åstadkommer är ett lite bättre samhälle att vara olycklig i, en lite mer rättvis omgivning att gråta i, att åldras i, att vara svartsjuk i, att mobba varandra i, att dö i?
Buddha sa inte att livet var fyllt av lidande därför att han var fattig. Tvärtom: han kom till denna insikt om livets beskaffenhet därför att han levde i ett palats, med alla sina behov tillfredsställda. Han var, för att uttrycka saken med dagens politiska språk, en mycket privilegierad person.
Den dagen patriarkatet äntligen krossas och den sista mänskliga orättvisan faller kommer hans palats att bli ert. Försök bara att inte bli alltför besvikna över vad ni hittar där, är mitt tips.
Läs mer:
