Madelaine Levy: Babyhets på arvsfonden

Allmänna arvsfonden har det inte lätt. För ett par månader sedan läckte nyheten ut att fonden har svårt att bli av med sina pengar – vilka kommer från avlidna utan släktingar och testamenten – eftersom inte tillräckligt många söker dem. Och strax före jul avslöjades en bedrägerihärva som innebär att Allmänna arvsfonden kan ha förlorat upp till 50 miljoner kronor som annars skulle ha gått – eller alltså inte gått – till barn, ungdomar och funktionshindrade.

Jodå, ni läste rätt. Det är i första hand barn och ungdomar som får de barnlösas surt förvärvade slantar. Som om ett misstag skett – någon har visst hoppat över att skaffa barn – vilket efter döden tillrättaläggs.

Att de avlidna kanske inte ville skaffa barn verkar inte ha föresvävat någon. I det allmänna medvetandet är ju barnlöshet en katastrof. Detta i sådan utsträckning att en barnlös väninna som fyllt 40, har en framstående karriär, fast manligt sällskap och en stor bostadsrätt brukar dra en nödlögn om infertilitet. Så trött är hon på frågan »Men ska inte du skaffa barn?«

Nej, det ska hon inte. Hon vill inte. För barnlöshet kan ju faktiskt handla om att inte vilja skaffa barn. Även om vi i baby-boomen och homoadoptionsdiskussionernas era ofta glömmer det, är barnlöshet ett minst lika legitimt livsval som motsatsen.

Det finns alltså människor som inte tycker om barn. Det finns även de som inte tycker om sig själva, sin partner, eller den värld vi lever i, tillräckligt för att vilja reproducera sig. Och det finns de som tycker om sig själva, sin partner, eller den värld vi lever i för mycket för att vilja dela sina intima rum med ännu fler. Det finns också de som helt enkelt inte vill. Utan någon påtaglig anledning. De har bara inte lust.

Men det hela är inte ens så rättframt; de barnlösa kan inte enkelt delas upp i de som inte vill och de som inte kan. Till exempel har vi ju det som en brittisk tidning (The Sunday Times, 4 november 2007) insiktsfullt kallar »The Pregnancy Trap«, graviditetsfällan. I det allmänna medvetandet är inte ens graviditeten helig längre. Supermodellen Milla Jovovich och Isla Fischer (som är förlovad med Sacha Baron Cohen) är bara två av de många kvinnor som på sistone fått mediala gliringar av typen »Har hon svalt en buss eller?« då de svullna, svettandes och (surprise!) runda om magen setts ute i offentligheten under graviditeten. Skådespelerskorna Halle Berry och Nicole Richie har däremot berömts för att de, en nätt kula på magen undantagen, behållit sina streckgubbssilhuetter in i det sista.

Inte konstigt då att Dagens Nyheter (8 november 2007) rapporterar att ätstörningar hos gravida blir allt vanligare och att svenska kvinnor ser sina gravida kroppar som »groteska«.

Men det hela behöver inte ens vara så dramatiskt. Även ett fenomen som den långa svenska föräldraledigheten kan vara en anledning att inte skaffa barn. För unga kvinnor (och, i allt större utsträckning, män) i karriären är ju barnledigheten något av en fälla. Å ena sidan är den nedsatta förmågan under graviditeten och bortavaron efteråt en bromskloss i karriären. Å andra sidan är en icke förbrukad föräldrapenning ett socialt stigma. Ni minns väl affärskvinnan som budade hem bröstmjölk hon pumpat ut på toaletten under lunchen? Av sådana menande huvudskakningar vill knappast någon drabbas.

Vare sig graviditeten eller föräldrarollerna är vad de varit. Bilden av den barnlösa familjen som en ofrivillig katastrof är sedan länge förlegad. Att inte skaffa barn handlar om så mycket mer än att inte kunna. Kanske dags för Allmänna arvsfonden att sluta dela ut sina pengar till både urkundsförfalskare, barn och ungdomar?