Madelaine Levy: Mördaren bär Prada

Internet dödade subkulturerna. Subkulturellt medlemskap bygger på (äkta eller inbillad) känsla av utanförskap, ensamhet och missförstånd. Men vem är ensam, missförstådd och utanför i dag? Den som går i gång på harp­electronica från Mongoliets västra hörn?

Knappast, bara att googla »Hel khuur«. Den som gillar att klä ut sig till ett gosedjur och ha gosesex? Inte en chans – gör en snabbsök på »furries« så får du se. Hur obskyr eller pervers din preferens än må vara är du inte längre ensam. Det är bara att knappa in ett par väl valda sökord – och en miljon själsfränder är dina.

Detta får sina följder. Subkulturerna, med artister som Morrissey (som byggde hela sin image på utanförskap) lade länge grund för vad som ansågs coolt. Tidningar, tv-program, klubbar och varumärken plockade upp subkulturens hjältar, gjorde dem till sina och lät coolheten smitta av sig. I dag finns inga missförstådda Morrisseys kvar. Och följaktligen har medierna, modehusen och klubbarrangörerna hittat ett nytt sätt att bygga cool image.

I stället för att återvinna subkulturer återvinner man numera normen. Man plockar upp folkliga fenomen och gör dem coola – en snabb kulturanalys (eller en ironisk reklamkampanj) och vips! – svennigheten är som bortblåst.

Fenomen som tidigt skrubbades rena från sin folklighet var fotboll och Melodifestivalen. I år har det varit matlagningens tur med kreddiga kulturskribenter, bloggare och popstjärnor som uttryckt sin kärlek till det kulinariska. Och fenomenartiklar om hur trendigt det är med mat i Rodeo, Sonic och Gourmet som följd.

Inget ont i detta, även om jag kan känna mig lite orolig över att de folkliga fenomenen plötsligt ska jämställas med sin nya, hippa publik. Fotboll blir ju faktiskt inte smartare bara för att tidningen Offside innehåller snygga kulturreferenser. Bert Karlsson blir ju inte mindre rasist för att Melodifestivalen höjt sina tittarsiffror bland kreativa storstadssinglar.

Riktigt oroande blir det när det kommer till den här höstens trendfenomen – jakt. Ja, suck, ni läste faktiskt rätt. Det är numera hippt med jakt. It-snubben som precis sålt företaget för 33 miljoner och som jag senast såg till i dj-båset på Spy Bar mejlar begeistrat om sina illdåd i skogarna. Den popkulturellt bevandrade frilansaren föreslår reportage om björnjakt med handgranat. Chefredaktören för den unga finanstidningen jublar över att ha klarat »teoriprovet«. (Exempelfråga: »När du kommer till skottplatsen är det mycket blod, ljusrött. Var bedömer du att skottet har träffat?«).

När jakt inte längre ska associeras med filmen »Jägarna« och Jan Guillou utan med medvetet storstadsliv har det faktiskt gått för långt. Jakt är grymt. Det bygger på att jaga och döda oskyldiga djur. Oavsett hur medvetna, coola, framgångsrika eller smarta jägarna är så åsamkar de skada och lidande. Klyschorna om att det »handlar om viltvård« blir inte sannare bara för att de är rättstavade och hamnar bredvid det där nya hippa rockbandet från New York i bloggen. Dödskampen blir inte mindre plågsam för att dess betraktare bär svindyrt underställ designat av Stella McCartney för Adidas. Tvärtom.

Intelligenta, snygga välutbildade människor ska inte springa runt i skogarna och sätta kulor i oskyldiga rådjur. Om de absolut vill bli ett med naturen kan de fjällvandra. Om livspusslet har tomma rutor kan de stanna på Spy Bar lite längre. Eller stanna hemma och göra barn. Eller jobba frivilligt för Rädda Barnen. För jakt är mord och kommer att så förbli. Även om Morrisseys »Meat is Murder« klingar sorligt tyst på Stureplansklubbarna i vinter.