Madelaine Levy: Saker som växer

Linda Skugge ska ha barn i höst. Nyligen öppnade hennes Saker som växer, en blogg om graviditeten. Lindas »vanliga« Expressen-blogg är gratis för läsarna, medan den som vill läsa om hennes graviditet får betala för sig. »Folk älskar att läsa om magar som växer«, säger Linda om saken.

I Belinda Olssons bestseller »Gravid­chock!« går gravida kvällstidningsreportern Agata på fest. Mot slutet av kvällen hamnar hon bredvid ett »puckat fyllo« som genom dimman får syn på den gravid­putande magen och spontant placerar sin svettiga labb precis ovanför hennes jeanslinning. Det tar inte lång tid innan hon knuffat ner honom på golvet och väst att tjejen han just berättat att han är kär i säkerligen knullar någon annan i kväll.

En ganska naturlig reaktion: Så till vida att den gravida magen skiljer kvinnorna från männen liknar den ett könsorgan. Vissa har det. Andra kommer aldrig få det. Alltså ingenting att tafsa på.

Men så fikar jag med den gravida väninnan. »Är du sugen på choklad?« »Kräks du upp den? Har du fått värsta Barbie-brösten?« Runtomkring mig sitter andra som just fått veta och ställer ungefär samma dumma frågor. Jag frågar aldrig mina icke-gravida vänner om deras snor eller deras tarmar, knappt ens om deras menscykler. Men så blir de gravida och jag står där och viftar med lattepengarna. Ut försvinner det abstrakta:

kärleken, fantasierna, drömmarna. In kommer det fysiska: kroppen, flytningarna och det blodigt allvarliga innehållet.

Vi, de plattmagade (nja, någorlunda plattmagade i alla fall), kräver att få klä av dem det växer i inpå bara kroppen. Innan­för huden vill vi. Helst ända in till ­chokladhormonerna, mjölkkörtlarna och de lossande fogarna. »Det är så vackert med gravida kvinnor.

Porrigt på något ­schätt«, hinner puckot flämta till Agata innan han far i backen. Och jag inser att fikan på stan med den gravida kompisen är just pornografisk, en verbal striptease. Vi frågar som om den gravida kroppen var vår angelägenhet, som om den tillhörde även oss. Vi borde ha däng vi med egentligen.

Allt eftersom fostret växer blir närmandena, och stripteasen, mer vågad. Kulmen kommer i form av en sparkande åtta­månaders-kula. En sådan är verkligen allas egendom. Kompisar, arbetskamrater, långväga bekanta och puckade fyllon på fester – alla ska vi beundra, klappa, och lägga örat tätt intill. »Får jag känna«, undrar fumlige kollegan Olle fram emot slutet av »Gravidchock!«. »I vanliga fall vore det ett tecken på jordens undergång«, konstaterar Agata som någonstans långt inne fortfarande tycker att arbetskamrater och könsorgan är saker som bör hållas i sär. Men vad fan, hon är ju gravid. I nästan nio månader har man försökt banka i henne hur det ligger till – att hennes kropp inte längre riktigt är hennes. Så hon rättar in sig i leden. Så klart han får känna. Riktigt länge och alldeles gratis.

»Gravidchock!« är en succébok här hemma och rättigheterna är redan sålda till fem utländska förlag för en sexsiffrig summa. Precis som Linda Skugge har Belinda Olsson sett mönstret och vetat att dra nytta av sakernas tillstånd. Linda och Belinda gör något kreativt, tar betalt för det andra tvingas göra gratis och går på så vis segrande ur leken.

Och även läsarna tjänar på saken. Vad man får lägga ut för en bra striptease på stan vet jag inte. Men både »Saker som växer« och »Gravidchock!« lär vara en bra bit billigare – 69 kronor kostar det till exempel att få hälsa på Linda under huden.