Madelaine Levy: Stan bäst för miljön

Enligt en ny Skop-mätning är miljöpartiet tredje största parti i Stockholm. Borde inte förvåna någon. Miljömedvetenhet är 2007 års viktigaste trend, och huvudstadsbor är mer miljömedvetna än andra.

Detta påverkade partiets Stockholmssiffror positivt redan i valet förra året. Man kan (vilket Fokus gjorde för ett par veckor sedan) gissa att populariteten hänger ihop med drömmar om ett retrograderat hippie-Sverige, där asfalten förvandlats till grönområden.

Men det vore att bortse från viktiga fakta. Den moderna asfaltsdjungeln erbjuder mycket bättre förutsättningar för ett miljövänligt liv än landsbygden. Detta är svårt att föreställa sig, eftersom det talar mot århundraden av naturromantiskt idealiserande – på film, i konst och i dikt. Men det är ändå sant: våra moderna livsstilar innebär att ju närmre människan lever naturen, desto farligare blir hon för den. Ett genomsnittligt storstadshushåll konsumerar till exempel hälften så mycket elektricitet som ett hushåll på landet.

Stadsbor kan ta kollektivtrafiken eller cykeln till jobbet, medan de som bor på landet måste köra långa sträckor med bil. Stadsbor lever i energisnåla lägenheter som, då de läcker värme, värmer upp andra lägenheter. Medan avskilda hus på landsbygden läcker dyrbar energi rakt upp i den stjärnklara skyn. Blir stadsbon sugen på godis, eller lite sällskap, tar han en promenad till 7-Eleven, eller närmsta bar. Kompisen på landet kör iväg till macken flera mil bort. Den medvetna storstadsbon köper gärna ekologisk mjölk, men använder desto mer sällan miljöfarligt gödsel. Hon kör faktiskt inte ens gräsklippare…

Det absolut tydligaste exemplet på detta är New Yorks trånga, stinkande tjocktarm Manhattan. Redan för ett par år sedan publicerade tidskriften The New Yorker en riktig ögonöppnare i frågan.

I artikeln »Green Manhattan« beskriver David Owen den miljöutopi han och hans fru skapade under slutet av 70-talet. Deras energisnåla, billiga leverne (elräkningarna hamnade under en dollar om dagen) var en ekologisk dröm. En dröm som var ett alldeles genomsnittligt Manhattan-liv. Manhattan är nämligen, enligt nästan samtliga befintliga jämförelsemetoder, den absolut miljövänligaste delen av USA, och en av de »grönaste« städerna i världen.

Nyckeln till den gröna framgången är densitet. Höga, smala, byggnader är ekologiska drömobjekt. Särskilt om de ligger vägg i vägg. Till och med Manhattans infernaliska bilköer är bra för miljön: i en stad där bilarna bara rör sig nämnvärt snabbare än fotgängarna finns goda skäl att göra sina ärenden till fots och ta tunnelbanan till jobbet. Den genomsnittlige Manhattanbon konsumerar lika mycket bensin i dag som den genomsnittlige amerikanen gjorde på 1920-talet.

Det är även New Yorks gröna lycka att Manhattan konstruerats med kommersiella fördelar, snarare än trivsel, som mål. För ju grönare en stad är, desto mindre »grön« är den: breda boulevarder och luftiga parker ökar avstånden, vilket gör att fler tar bilen, och att bilfärderna blir längre.

Den här sortens fakta borde vara en dröm för ett mindre parti, med begränsade pr-resurser, som kan satsa på att påverka trendsättare, vilka i sin tur påverkar massorna. På allianssidan har vi redan sett framgångarna för den välklädda unga centern. Tyvärr känns miljöpartiet, i sina sladdriga kavajer och randiga T-shirts, dåligt rustade för att influera Stockholms trendsättande champagnesocialister. Peter Eriksson och Maria Wetterstrand har en del kvar att lära. Både av Manhattans ofrivilliga ekologister, och av Fredrik Federleys Prada-influerade backslick.