Madelaine Levy: Ute med inredning
För ganska många år sedan hörde jag talas om en svensk mediemogul som flyttat till en ny villa och valt att inreda hela stället med möbler och prylar från den då relativt nyöppnade och nästan överdrivet hippa inredningsbutiken Room Historien om mediemogulen berättades med lite hånfull ton – ett sådant oskick att ha så mycket pengar, och så god tillgång till information och ändå inte ha någon egen smak. Jag skakade som övriga närvarande leende på huvudet och tänkte att aldrig skulle väl jag...
I dag skulle nog våra diskreta huvudskakningar ha varit ljudligt artikulerade fnysningar. Med den skenande bostadsrättshysterin och den tillhörande inredningsmanin har regelverket för hur ett väl inrett hem ska se ut blivit än striktare. Hemma hos urbana medvetna människor som bryr sig om mode, musik, film, konst och/eller design förväntar man sig inte bara högt i tak och fina golv utan dessutom en«egen« och väl genomarbetad mix av:
1) Smarta lösningar från Ikea eller närliggande konkurrent;
2) nostalgiberikade femtiotalsfynd från loppmarknad (ve den som skaffar nytillverkade exemplar i SoFo); och
3) några få, svindyra prylar (jättelika hinkformade golvlampor, någon?) från Room eller närliggande konkurrent.
Räkna antalet gånger ni sett rikt illustrerade kokböcker på stringhyllor i Faktum-kök på sistone så förstår ni vad jag menar. Innovativt? Hmmm … Jodå, jag gillar mode, design, musik, film och konst. Men vet ni vad? Jag gillar inte heminredning.
Mäta millimeter mellan diskmaskinshål och utfällbart köksbord i helgen? Orkar inte.
Leta »modern« badrumsinspiration i Residence. Gäsp! Snåla på rengöringsmjölken för att ha råd med mjölkkannan? Vägrar. Släpa hem fler udda femtiotalskoppar från »puckade« loppisförsäljare på landet som inte vet att de sitter på guldgruvor? Aldrig mer. Slåss med nio triljoner andra svenskar om att hitta just precis den där alldeles rätta Ikea-lösningen? Faktum är (ursäkta ordleken) att jag funderar på att bränna min Ikea-katalog – trots övervägande risk att jag kommer få tillbringa nätterna i min gamla skolbänk.
Missförstå mig rätt. Jag stannar gärna hemma i min gamla slitna soffa och läser om digitala garderober som själv provar ut kläder åt en om morgnarna. Få saker inspirerar mig som designkollektivet Fronts djurformade möbler. Kan inte vänta på de nya normbrytande möbelformer som purfärska 3D-tekniker i skrivande stund trollar fram.
Jag bryr mig om inredningsdesign då den står för konstnärligt egensinne, innovation och förändringslusta; då den bryter mot normerna och presenterar något helt nytt.
Däremot väljer jag gärna bort möjligheten att göra en billigare, lite sämre, mer strömlinjeformad, variant av ett tjusigt inredningsreportage hemma hos mig själv. Jag menar, jag älskar film men ingen verkar förvänta sig att de ska få se min regidebut när de kommer över på middag. Jag är intresserad av mode men så vitt jag vet sitter ingen och väntar på inbjudan till min catwalk-visning av vårkollektionen 2007.
Jag och mediemogulen är inte ensamma om att ha tröttnat på heminredning.
Analytikerna förutspår att vi i allt större utsträckning kommer anlita stylingexperter som erbjuder kompletta lösningar och gör hela jobbet åt oss. Jag är intresserad av den utvecklingen; nyfiken på om detta har några sociala implikationer och hur den speglar vårt samhälles modernisering. Jag undrar dessutom lite över stringhyllornas framtid på Överskottslagret. Så jag reviderar: jag gillar visst heminredning. Bara jag slipper den hemma hos mig själv.
