Madeleine Levy: Allt nytt är bra
»BLODSPENGAR TILL NÄTSPELARE«, skrek en rubrik i SvD för ett par månader sedan (Näringsliv 12 oktober 2006). Pengarna i fråga är verkliga, men blodet är virtuellt: det handlar om vadslagning i onlinespel – i stället för att satsa på vilken häst som kommer att trava fortast eller vilket företag som kommer att leverera den bästa årsrapporten satsar du på vilken Quake- eller Counter Strike-spelare som kommer att vinna en viss match. Snarare än hylla detta nya sätt att tjäna pengar som nu etablerar sig i Sverige så oroar sig experterna. Vadslagningen anses vara »farlig« och »skapa spelberoende«.
En av de intelligentaste texter om modernitet som publicerats på senare år är Steven Johnsons bok »Everything Bad is Good for You«. Johnson ställer upp ett hypotetiskt scenario: Tänk om datorspelen skulle ha populariserats före böckerna, och att böcker plötsligt skulle dyka upp och bli jättepopulära bland unga människor. Vad skulle lärare, myndigheter och föräldrar tycka om det?
Antagligen skulle de reagera som vi i dag gör mot datorspel. Böckernas enformiga svartvita textsidor skulle ställas mot spelens tredimensionella, rörliga, föränderliga värld, styrd av komplexa muskelrörelser. Att böcker presenterar ett enda händelseförlopp som läsaren inte själv kan vara med och påverka skulle ses som fördummande banalt eller skrämmande dogmatiskt. Att unga människor ägnade sig åt en psykiskt understimulerande, fysiskt passiv och socialt isolerande aktivitet skulle leda till skräckrubriker och larmrapporter.
Med det exemplet i huvudet kan man börja undra vad som egentligen är farligt när artiklar som den i SvD (den är bara ett exempel av många) låter experterna få ondgöra sig över det nya mediet oemotsagda. Branschorganisationens vd känner sig i samma artikel nödgad att prata om ludomani, missbruk av spel om pengar, i stället för pengar som kan tjänas och levnadsstandard som kan höjas. Vadslagningsföretagets grundare vågar inte heller säga emot. Han är en av de personer som – då bubblan spricker och Asiens enorma försprång på Europa omsätts i realiteten – kommer att utgöra en liten spillra hopp för ett Sverige som kravlar tillbaka mot 1800-talets armod. I dagsläget nöjer han sig (ödmjukt, eller kanske medietränat) med att kalla vadslagningen en »krydda« som »inte [ska] vara huvudsaken med spelandet«.
Den negativa inställningen till datorspel som inkomstkälla handlar delvis om (obefogad) rädsla inför det nya. Men det handlar även om klass och ursprung. Tänk om ledningen för OMX skulle tala om handeln på börsen som en kul extragrej snarare än en naturlig inkomstbringande del av näringslivet? Eller om Svenskt Näringslivs vd inte skulle kunna nämna börsen utan att nämna ludomani?
Nej, välutbildade traders får gärna ägna 15-timmarsdagar framför en datorskärm åt vadslagning kring vissa aktörers skicklighet på sin arena. Ingen oroar sig för spelberoende, så länge spelaren bär Armanikostym. Onlinespelen, där ingen vet om spelaren kommer från Tensta torg eller Karlaplan, granskas med helt andra ögon. Det glöms snabbt bort att den som satsar pengar gör en bedömning av spelarnas skicklighet vid tangentbord och konsol. En bedömning som, liksom börshandel, kräver specialkunskap, mod och intelligens.
Problemen med spelberoende är såklart inte virtuella. De finns, de fanns där före onlinespelen och de kommer att överleva dem. Den virtuella ekonomin, däremot, är en fantastisk ny möjlighet som redan försörjer tiotusentals människor världen över. Låter vi den bara växa kommer den ha positiva verkningar på både ekonomin i stort och den sociala rörligheten. Men ska det hända måste vi komma ihåg att allt nytt är bra – tills motsatsen bevisats.