Madeleine Levy: Historia är färskvara

Inte bara borgerlig regering och främlingsfientlighet i kommunfullmäktige. Dr Martens-kängor, rufsiga hår och Union Jack-mönster också. Känner ni igen er? Det är nittiotal all over again. Inte minst på catwalken.

Om modets fallenhet för snabb återvinning skriver den norske filosofen Lars Fr. H. Svendsen i nyutgivna boken »Mode – en filosofisk essä« (Nya Doxa). Enligt Svendsen har modevärldens ambition att skapa något helt nytt, vilket i århundraden utgjort dess essens, bytts ut mot ett system som biter sig själv i svansen. Då säsongerna inte längre domineras av en enskild trend utan erbjuder många parallella tillbakablickande strömningar kollapsar tiden – alla modets epoker blir samtidiga.

Att modet liksom den övriga kulturen visar större mångfald än förr torde inte gått någon förbi. Men att flertalet designers inför de kommande säsongerna valt att återanvända till just 1990-talets dominerande trender betyder inte, vilket Svendsen tror, »att det knappt finns något som hinner gå ur modet innan det återigen är på modet«. Det beror på modeskaparnas särskilda intresse för just den närliggande historien. Modet bor ju på en planet som snurrar lite snabbare runt solen – där ett decennium är ett sekel och ett hav av erfarenheter skiljer grungetrenden 1992 från grungetrenden 2006.

Svendsens bok väcker hos mig en känsla av indignation jag senast kände under skoltiden, då historieundervisningen envisades med att stadium efter stadium, ja ibland flera årskurser på raken, börja om på ruta ett. Det var neandertalare och stenålder år efter år efter år... Följaktligen hann vi aldrig fram till samtiden, utan 1900-talet fick avhandlas under ett par tankspridda veckor precis före sommarlovet.

Att låta undervisningen ta två steg bakåt för varje steg framåt är minst sagt inlärningsfientligt. Tack vare förbättrade dokumentationstekniker har 1900-talet potentialen att vara inte bara Historia med stort H utan även en mängd engagerande historier. Historier som svenska elever, om de bara får dem berättade för sig, kommer att finna lika engagerande och lärorika som vilken ballongkjolsspecial i Vecko-Revyn som helst.

Dags alltså för den svenska skolan att sluta streta emot och på allvar börja inkludera även den alldeles närliggande historia som just modeskaparna letar inspiration i. Om inte annat så därför att 1900-talsblinda svenskar, i internationella sammanhang, framstår som obildade, ja till och med lite dumma.

Men kanske framför allt på grund av det som framtidsforskaren Ray Kurzweil med hjälp av exempel från mer än 40 olika discipliner nyligen påvisat: den historiska utvecklingen är inte linjär, utan exponentiell. Under 1900-talet har farten ökat rejält, vilket betyder att förändringar som krävde 100 års utveckling i början av seklet bara tog 20 år kring millennieskiftet. Långt många fler historiskt avgörande händelser inträffade följaktligen under 1900-talet än under tidigare sekel.

Så snälla nytillsatta skolpolitiker: ge barnen något mer än bronsåldern fem gånger om. Ge dem lite John & Jackie och John & Yoko. Verkar det för lättsinnigt? Kan de åtminstone få ett hum om Suezkrisen och Koreakriget i så fall? Eller få veta hur det glada 20-talet och yuppiekulturen i grunden förändrade våra attityder och värderingar?

1900-talshistoria i mer än ett par flämtande veckor precis före »Den blomstertid nu kommer« är en nymodighet som är en nödvändighet. I ett första steg, det vill säga. Egentligen hoppas jag så klart på en skola som på allvar inser att klockan numer inte tickar utan rusar och som ser till att få upp både .com-eran och Googles historia på läroplanen.