Madonna såg på mig med glödande hat

Skällde jag verkligen ut Madonna den där vinterdagen för fyra år sedan. Eller var det bara en dröm? Turerna kring partiledaren Ebba Busch – och om fake news över huvud taget – har ju visat att sanningen är flytande. Allt ligger i betraktarens öga.

Jag klev ut i det kyliga mörkret behagligt uppvärmd efter passet på Grand Hotells gym. Stockholms slott mötte mig i all sin prakt med tända lyktor och upplysta fönster som speglade sig i Strömmen. Utanför hotellets huvudentré trängdes en skara människor. En polisbil stod parkerad på gatan med ljudlöst snurrande blåljus.

Jag dröjde kvar på trottoaren och vilade ögonen på Slottet. Hittade kungen i alla sexhundra rummen när han växte upp? Om Sibylla ropade ”Carl-Gustaf, din nallebjörn ligger i klädkammaren i Bernadottevåningen”, valde han rätt korridor?

En lätt knackning på axeln fick mig att rycka till. En jätte till karl i mörkblå kavaj stod tätt bakom mig. Det dubbelknäppta plagget satt tajt som korvskinn över breda biceps.

— Ursäkta om jag stör, sa han på engelska. Jag är livvakt åt Madonna. Hon vill bjuda dig på en kopp te.

Jag tog ett steg bakåt.

— Förlåt? sa jag.

Han upprepade sin mening.

Jag spanade över hans axel — så gott det nu gick. Han var närmare två meter lång. Jag svepte med blicken över omgivningen. Handlade det om Dolda Kameran?

Mannen pekade med handen mot fasaden på hotellet bakom sig.

— Madonna bor här inför sin konsert i kväll på Tele2 Arena. Det återstår några timmar innan showen börjar.

Jag kämpade med att ta in livvaktens ord. Han såg inte ut som en lustigkurre. Snarare som en medlem i en kriminell liga från öststaterna.

Ännu en polisbil hade anslutit vid huvudentrén. En livréklädd vaktmästare var i färd med att ställa upp stolpar i mässing sammanfogade med tjocka rep.

— Jag känner inte Madonna. Varför i hela friden skulle hon vilja dricka te med mig?

— Det är en utmärkt fråga att ställa till henne, svarade jätten.

Jag var fortsatt skeptisk. Hade jag blivit offer för en svensexa?

— Kom igen nu, sa vakten med viss irritation i rösten. Hur ofta får du chansen att dricka te med en världsartist?

Han vände på klacken. Jag följde efter med tveksamma steg.

Vi klev in via en bakväg där en röd matta låg utrullad. En imponerande stor spegel med förgylld ram hängde på väggen.  En kristallvas strösslad med orkidéer antydde att hotellet ansträngde sig för att få den världsberömda gästen att trivas.

Livvakten visade med handen mot hissen.

— After you, sa han.

Av någon anledning försökte jag spela cool. Ville inte visa känslorna som snurrade inombords.

Hissen stannade i direkt anslutning till en magnifik hotellsvit. Livvakten försvann på diskreta fötter.

Jag kände omedelbart igen henne. De höga kindknotorna, den blonda nästan vildvuxna hårmanen, den botoxstela pannan och inte minst - de röda plutläpparna. Klar ankvarning om jag ska vara ärlig. Hon satt behagfullt tillbakalutad i en beige soffa iförd svarta ankellånga byxor och ett vitt linne. På fötterna bar hon sandaler med smala läderremmar lindade runt vristerna. Slottet utgjorde en anslående fond i panoramafönstret.

— Jag bits inte, sa världsartisten och tittade mig i ögonen.

— Ms Madonna, I presume, sa jag och bugade mig.

Jag var rätt nöjd med min inledningsfras. Hon log och gjorde en gest med handen mot en fåtölj i beige tyg.

Jag log tillbaka.

— Får jag bjuda på en kopp te? Eller kanske ett glas vin, sa hon.

Rösten lät behaglig. Inte gäll och vass som den kunde göra på hennes singlar.

— Tack, gärna en kopp te. Fast ännu hellre skulle jag vilja förstå vad det här handlar om.

— Stevan, ropade hon rätt ut i luften. Hämtar du en flaska vitt?

Jag hörde en kylskåpsdörr öppnas och stängas. Vad hände med den utlovade koppen te, tänkte jag.

— Jag uppfattade inte ditt namn?

Jag presenterade mig och hon upprepade mitt namn innan hon tog till orda.

— Jag drar land och rike runt. Mitt bagage består av tjugo dansare plus en handfull körsångare. För att inte tala om alla scenarbetare. Mängder av folk som är mitt ansvar. Vi har med oss tigerburar, trappor och pelare.  Vi bygger en bensinmack på scen, släpar med oss bildäck, dubbelsängar och nattvardsbord, you name it. Jag byter kläder åtta gånger under showen, mina dansare bär samurajdräkter i flera nummer. Till det kommer dagliga repetitioner samtidigt som sminköser och hårstylister sliter i mig. Ibland är jag helt slut. Då hjälper det inte ens att klinka på ukulelen, sa hon och pekade på ett stränginstrument som stod lutat mot väggen. Jag behöver lugn och ro. Kalla det stillhet.

— Ursäkta, var kommer jag in i bilden? undrade jag. I en hövlig ton så klart.

— Vi var båda på gymmet i eftermiddags, fortsatte hon som om hon inte hade hört min fråga. Du såg väldigt vanlig ut. Inga biffiga muskler, inga tatueringar, inga piercingar, du får ursäkta men - trista träningskläder. Och lite äldre därtill. En man som har slutat tuppa sig.

— Slutat tuppa mig? sa jag och höjde ögonbrynen.

Hon verkade inte förstå att under träningskläderna fanns en vältränad man.  Med stark karisma. Hon fortsatte.

— Senare såg jag dig från mitt fönster när du stod på kajen och tittade mot stjärnhimlen. Du såg ensam ut. Då skickade jag ner Stevan för att hämta dig.

Hon drog handen genom sin blonda hårman.

— Jag inbillar mig att både du och jag skulle må bra av en pratstund. I mitt fall för att känna mig som en vanlig människa. Du i din tur behöver nog höja blicken från din grå vardag. Bli kvitt dina depressiva tankar.

— Så det här mötet handlar alltså om någon sorts ömsesidig terapi, sa jag försiktigt.

Madonna såg förtjust ut. Som om hon haft alla rätt på ett prov. Hon hade svårt att sitta still i soffan, gestikulerade entusiastiskt medan hon pratade så att bysten tog glädjeskutt under linnet. Jag tippade att hon just låtit göra en påfyllning.

— Jag har ett behov av att varva ner inför en show.  Mår bra av att prata med någon som ser mig för den jag är. En person i din ålder känner väl inte ens till mina låtar?

Jag drog efter andan och började nynna på ”Like a virgin.”

— Så den kan du, sa hon och log.

— Jag har sett en video där du sjunger i ett biktbås. Med en präst som dansar i bakgrunden.

— Like a prayer, sa hon. Även om jag inte sjunger i något biktbås. Vi står i en kyrka.

Den nyss så upprymda stjärnan verkade plötsligt smått purken över min okunnighet. Utan muskelavslappnande botox skulle ilskna rynkor säkerligen ha fårat hennes panna.

— Visste du att tolv av mina singlar har toppat Billboardlistan? Fler än vad the Beatles orkade med.

— Madonna, sa jag.

Det kändes udda att kalla henne vid namn. Hette hon verkligen Madonna?  

— Du sa nyss satt du uppfattade mig som en äldre man.  En person som slutat tuppa sig. Då kan du väl inte begära att jag har din musik på min playlist…

En ängel gick genom rummet.

— Meningen var att vi skulle föra ett stilla samtal, sa hon till slut.

Jag nickade. Receptet för ett terapeutiskt samtal med Madonna verkade vara att hålla med.

— Så — vad pysslar du med, frågade världsstjärnan.

Jag tog sats. Innan jag hann yttra en stavelse avbröt hon mig.

— Låt mig gissa. Du jobbar med ekonomi? Statistik, redovisning, bokföring - något sånt. Du är i alla fall inte den kreativa typen. Är du revisor?

Jag undrade tyst hur många revisorer hon hade mött i sitt liv. Statistik och redovisning fanns inte på min karta.

— Du är pricksäker, ljög jag.

— Kommunikation och människor är min grej. Bättre än yoga. Bättre än alkohol. Alkohol är värst. Du betalar alltid i efterskott, den saken är säker. Apropå det — Stevan, skynda på med vinflaskan.

Hon ropade rätt ut i luften. Jag tog sats.

— Med risk för att vara tråkig — jag kör bil. I Sverige gäller strikta regler för alkohol och bilkörning. En kopp te vore bättre.

Hon viftade bort mina ord.

— Stevan hjälper dig parkera om bilen. Nu ska vi koppla av. Jag fixar en biljett till min show. Det är hög tid att du lär dig några nya Madonnalåtar.

Hon upphävde ett medryckande skratt som blottade hennes vita tänder. Jag letade efter den berömda gluggen mellan framtänderna. Den verkade igentäppt. Botox, bröstfillers, fettsugning…tja, varför inte en släng av tandkirurgi?

— Madonna, sa jag.

Det kändes fortsatt märkligt att uttala hennes namn.

— Du sökte en samtalspartner innan din konsert. För att stilla dina nerver. Gå ner i varv. Du valde mig för att jag påminde om en grå mus. Är det så jag ska tolka situationen?

— Duktig pojke, svarade världsartisten.

— Det är väl på sitt sätt smickrande. Men nu är det så att även jag har en show som väntar. Den handlar om att gå ut med hunden, handla mat och äta middag med min fru. Jag kan inte stanna. Och jag får inte dricka vin. Bilen måste hem.

— Come on, don´t be such a spoilsport, sa hon. Ring och säg att du är på date med Madonna. Kan du tänka dig din frus reaktion!

Stevan dök upp med en vinkylare i silver. En butelj i grönt glas simmade bland isbitarna.

— Jag skar upp färsk frukt, sa han.

Persikohalvor, äppelklyftor och skivad ananas trängdes på ett fat. Diet för en världsstjärna.

— Stevan, häll nu upp ett glas Riesling till…sorry, jag har glömt vad du heter?

— Pieter, jag log urskuldande mot henne. Som om det var mitt fel att hon glömt mitt namn.

Hon höjde sitt glas mot mig. Sanningens minut hade infunnit sig. Det var nu jag borde resa mig upp och dra. Men det var Madonna som satt mitt emot mig. Vinet var friskt, kallt och gratis.

Hunden fick kissa på sig. ICA hade öppet till midnatt. Jag tog en stor klunk.

—Var börjar vi, sa hon. Let´s not beat around the bush. Hur såg din plan ut? Tänkte du hoppa över kajkanten?

— What?!

Hon svarade med en självklarhet som bara den besitter som i åratal varit kringgärdad av ja-sägare.

— Vem som helst kan se att du är självmordsbenägen. Om inte Stevan hunnit ner i tid hade du as we speak plaskat i det iskalla vattnet. Flutit på rygg stel som en isbit. Strömmen hade fört dig in under bron - där borta, sa hon och pekade. Det kunde ha tagit dagar innan någon hittade kroppen. Din fru kanske inte ens skulle sakna dig?

Jag satt som förstummad. Människan var spritt språngande galen. Nu gick hon inte att hejda.

— Är ditt äktenskap på väg att gå i kras? Har du gjort dåliga affärer? Eller vänta nu – du vågar inte ta klivet ut ur garderoben, eller hur? Du har inte levt ditt liv fullt ut…

Någonting hände inombords. Sinnet rann på mig. Jag kände hjärtat dunka i bröstet.

— Madonna, om det är någon som borde ta livet av sig är det du, hävde jag ur mig.

Reaktionen lät inte vänta på sig. Hon satte sig käpprak upp i soffan.

— Hallå, sa hon så högt att det skallrade i panoramafönstret. Stevan tittade in och blev stående i dörröppningen. Och varför skulle JAG — hon pekade på sig själv — ta livet av mig?

— Ska jag vara uppriktig, sa jag.

— Please, sa Madonna med iskall röst.

— Du lever på gamla meriter. Det var riktigt, riktigt länge sedan du hade en listetta i USA.

Hon stirrade på mig med avsmak målad över hela sitt ansikte. Jag visste att jag levde farligt.

— Du lever omgiven av ett bugande hov och har tappat kontakten med verkligheten. Som när du trängde dig före i adoptionskön i Malawi. Köpte dig en ny accessoar i form av ett barn. Fastän barnets riktiga pappa fortfarande levde — och lever än idag. Ett klassiskt exempel på vit imperialism. Ska jag fortsätta?

Nu hade hon ett glödande hat i blicken.

— Du har åldersnoja skrivet över hela din lekamen. Är det någon av dina kroppsdelar som inte är omgjord, knipsad eller klistrad?

Hennes mun hade fallit öppen.

— En sak till — sedan är jag färdig. Tacka din lyckliga stjärna och dagens teknik för att det finns auto tune. Som rensar dina röstsvängningar och alla goofs du gör uppe på scen.

Det blev dödstyst i hotellrummet.

Madonna reste sig upp ur soffan och vände sig till Stevan.

— Det här rövhålet ska gå nu, sa hon.

Hon skred på sandaletter in i det angränsande rummet. Och ut ur mitt liv.

Stevan räckte mig ytterrocken och följde mig till hissen. Jag hade inte blivit förvånad om han hade nitat mig. I stället stod han kvar med uttryckslöst ansikte och glodde på mig tills den automatiska hissdörren stängdes.  

Innan jag startade bilen tittade jag upp mot husfasaden på Grand Hôtel. Tyckte mig se en skugga lutad tätt mot fönstret på översta våningen. Ett ödsligt stilleben som gjorde mig skamsen. Vad hade det tagit det åt mig? Hade hon snuddat vid en öm tå — levde jag inte livet fullt ut?

Det ringde på mobilen. Hustrun i luren.

— Var är du? undrade hon.

— Jag är på väg. Fick en pratstund med Madonna efter gymmet och blev försenad.

— Jovisst, absolut. Köper du fransk senap och havremjölk på vägen hem?

— Inga problem, sa jag.  

Jag slog på bilradion.

En röst förkunnade:

— Ikväll är hon här — Madonnan, myten och legenden. För tre år sedan uppträdde hon på Ullevi, nu är turen kommen till Tele2 Arena. Gott folk, håll i er!

”Like a prayer” strömmade ur bilhögtalaren. Jag lyssnade till textraden i första versen.

— ”Life is a mystery, everyone must stand alone”.