Magdalena Andersson har blivit konservativ

Konservatismen är på tapeten igen. På sätt och vis. 

Karin Pettersson skrev i förra veckan en uppgiven text på Aftonbladets kultursida om att sossarna inte vill något. Det vi har att välja mellan är ”Två versioner av fortsatt stryparsamhälle”. Johan Croneman höll med henne i Dagens Nyheter, efter att ha sett Magdalena Andersson undvika vänstersvängar i Agenda: ”Politik handlar allt mindre om förändring, alltmer om förvaltning. Och ren förvrängning.” 

Förvrängningen kan vi kanske ta upp en annan gång, men i övrigt begriper man ju vad Pettersson och Croneman gnäller om: Magdalena Andersson har blivit konservativ. Hon har slutat erbjuda samhällsförändring och febriga reformer. Det hon säljer är förvaltning. En fast hand på statens rorkult. 

Sådant gör alltid radikaler vansinniga. Vad ska man med makten till om man inte använder den till att bygga luftslott och snickra tumskruvar? Vad är samhället till för, om inte för att omstöpas? 

Nu beror nog just denna konservatism mer på feghet än övertygelse. Politiker vill inte rubba något, om det redan går bra i opinionen. Sedan blir det valrörelse. Men konservatismen är ändå på tapeten igen. 

Aftonbladet kultur har åkt på den traditionsenliga politiska safarin till konservativa Heimdals källare i Uppsala. Där träffar de på detta märkligaste av alla udda djur: en ung kvinna som är konservativ. Och för lite sedan skrev P2-profilen Eric Schüldt en grej i Expressen om att han gillar vackra saker och historia, men misstror det moderna projektet. Han skulle vilja kalla sig konservativ, om det inte bar emot av andra skäl. 

Det kunde inte stå oemotsagt. 

Det är alltid underhållande när liberaler och kulturradikaler drar på sig blåstället för att dika ut det konservativa träsket. De kan inte för sitt liv begripa att det verkligen ska vara nödvändigt att göra det här en gång till. De har ju redan förklarat hur det ligger till. 

Det var DN:s Elsa Kugelberg som hade jouren den här gången. Hon knåpade ihop ett par texter som består av en demonstrativ oförmåga att begripa vad konservatism är, maskerat som ett personangrepp på Joel Halldorf. Konservatismen, skrev hon, saknar till skillnad från socialism och liberalism, en ”teori om hur makt fungerar”, konservativa definierar inte sina begrepp lika entydigt som John Rawls och allt är bara ”ludd”. 

Det är just det här med luddet som gör dem så utmattade, tror jag. 

Gång på gång har de ju pekat på att konservatismen inte lever upp till det moderna projektets grundkrav. Konservatismen reducerar inte samhället till enkla teoretiska begrepp, som kan användas som biljardbollar för att slå fast orsak och verkan. Den har ingen utopi som mål. Den rör till det genom att ge en hel massa olika företeelser – historia, ansvar, tradition, kontinuitet, realitet – vikt, vid sidan av makt. Den kan tänka sig helt olika lösningar på samhällsproblem i olika kontext. Den är inte på väg någonstans. 

Den är, för guds skull, inte ens en ideologi. 

Och jag tror faktiskt, helt ärligt, att ingenstans i den där frustrerade harangen slås Kugelberg, eller någon av hennes kompisar, av tanken att det är just det som definierar konservatism. Att det inte är ett konstruktionsfel, eller ett misstag att konservatism ser annorlunda ut än liberalism och socialism. Det är själva poängen. 

Och ingenstans tror jag att de ens hör det ironiska, när de påstår att man måste vara socialist eller liberal för att ha något vettigt att säga om makt. Det vaskar sisådär 2000 år av politisk filosofi, åtminstone från Aristoteles, om vi är generösa och kallar Platon protosocialist. 

Man har inga större förväntningar som konservativ. Det ligger liksom i sakens natur att de flesta strider som är värda att ta, redan är förlorade. Men det finns alltid ljuspunkter. Som nöjet att läsa någon som inte ens begriper att hon inte begriper. Och att vi, så länge det nu varar, har fått en konservativ oppositionsledare.

***

Läs även: Till sist blir vi alla ryssar

Läs även: Den yngre generationen vågar inte skratta åt det absurda